Hoppa till innehållet

Projekt 671RTM Sjtjuka

Från Wikipedia
Projekt 671RTM Sjtjuka
En Projekt 671RTM Sjtjuka från norra flottan i ytläge.
En Projekt 671RTM Sjtjuka från norra flottan i ytläge.
Allmänt
TypAtomubåt
FöreProjekt 671RT Sjomga
EfterProjekt 971 Sjtjuka-B
Projekt 945 Barrakuda
Fartyg tillhörande klassenK-524, K-247, K-254, K-507, K-492, K-412, K-502, K-251, K-255, K-324, K-527, K-305, K-355, K-298, K-360, K-218, K-358, K-242, K-299, K-264, K-244, K-292, K-388, K-138, K-414, K-448
Tekniska data
Deplacement6990 ton
Deplacement i u-läge7250 ton
Längd107,1 meter
Bredd10,8 meter
Djupgående7,8 meter
Framdrift
FramdriftAtomdrift
Kraftkälla2 × VM-4 tryckvattenreaktorer
Huvudmaskin2 × OK-300 ångturbiner
Maskinstyrka31 000 hk
PropellrarTvå kontraroterande fyrbladiga propellrar
Hjälpmaskin2 × PG-137 elmotorer på 375 hk vardera
Prestanda
Hastighet11,5 knop
Fart i u-läge31 knop
Dykdjup600 meter
Aktionstid80 dygn
Lastförmåga
Besättning96 man
Beväpning
Bestyckning2 × 650 mm torpedtuber
4 × 533 mm torpedtuber
Torpeder8 × 650 mm torpeder
16 × 533 mm torpeder
MinorUpp till 36 minor i stället för torpeder
RobotarRPK-2 Vjuga eller RPK-7 Veter
SensorerRadar: MRK-50 Kaskad
Sonar: MGK-504 Skat-KS

Projekt 671RTM Sjtjuka (ryska: Щука (gädda), NATO-rapporteringsnamn Victor III-klass) är ubåtsklass utvecklad ur Projekt 671RT Sjomga. Det var den första verkligt tysta sovjetiska ubåtsklassen och den första att utrustas med släphydrofon.

I väntan på de nya ubåtarna Projekt 945 Barrakuda och Projekt 971 Sjtjuka-B beslutades att vidareutveckla Projekt 671RT Sjomga för att så snabbt som möjligt kunna testa och dra nytta av de nya tekniker som utvecklats för dessa ubåtar.

Den viktigaste skillnaden mot tidigare var att turbiner och generatorer var monterade på vibrationsdämpande upphängningar som radikalt minskade ubåtens ljudnivå. Övriga förbättringar var den nya hydrofonsystemet Skat-KS, navigationssystemet Medveditsa och stridsledningssystemet Omnibus.

Projekt 671RTM

[redigera | redigera wikitext]

Totalt 20 ubåtar tillverkades av den här modellen. Jämfört med sin föregångare Sjomga är skrovet förlängt med ca fem meter för att få plats med den avancerade ljuddämpande upphängningen för turbinerna. Skrovet som är täckt av ljuddämpande gummimaterial är delvis tillverkat av titanlegeringar vilket ökade maximala dykdjupet till 600 meter.

Den mest framträdande förändringen var införandet av en släphydrofon vars stora vinsch- och förvaringstrumma högst uppe på fenan är ett tydligt igenkänningstecken. Dess diameter på 3,5 meter var nödvändig eftersom den känsliga släphydrofonen inte kunde lindas hårdare utan att gå sönder.

Samtliga ubåtar avrustades i slutet av 1990-talet eller början av 2000-talet. Många av dem är fortfarande i reserv.

Projekt 671RTMK

[redigera | redigera wikitext]

De sex sista ubåtarna (K-244, K-292, K-388, K-138, K-414 och K-448) utrustades med den icke-akustiska undervattenssensorn Kolos och eldledningssystemet Viking. Det sistnämnda är baserat på pirattillverkade Toshiba-datorer som Sovjetunionen fått tillgång till genom Toshiba–Kongsberg-affären.[1][2] De har också möjlighet att avfyra kryssningsroboten S-10 Granat och torpeden VA-111 Sjkval.

K-224 avrustades 1996 och K-292 avrustades 2006, men övriga fyra är fortfarande i aktiv tjänst, samtliga i norra flottan.

Jagaren USS Peterson bevakar ubåten K-324 och signalspaningsfartyget SSV-506 Nachodke.

I oktober 1983 patrullerade ubåten K-324 USA:s östkust och skuggade den amerikanska fregatten USS McCloy som utförde tester av den nya släphydrofonen TASS (Towed Array Surveillance System). Efter en oväntad manöver av McCloy körde K-324 in i släphydrofonen som fastnade i ubåtens propeller och gick av varvid 400 meter kabel med topphemlig amerikansk hydrofonutrustning blev hängande från K-324:s propeller.

Ubåten gick upp i ytläge för att försöka bärga kabeln och frigöra propellern, men aggressivt uppträdande av jagarna USS Peterson och Nicholson omöjliggjorde detta då de passerade mycket nära ubåten i sina försök att kapa kabeln genom att köra på den. Kapten Terechin beordrade att fartyget skulle förberedas för sprängning ifall amerikanerna skulle försöka borda ubåten. Under tio dagar bevakade jagarna ubåten som endast kunde röra sig mycket långsamt med hjälp av sina elektriska ”utombordare”. Först när fartyget Aldan anlände och kunde bogsera ubåten till CienfuegosKuba avlägsnade sig jagarna. Hydrofonkabeln fördes till Sovjetunionen för undersökning.[3][4]

  1. ^ Wende A. Wrubel (1989). ”The Toshiba-Kongsberg incident” (PDF). American University International Law Review. Arkiverad från originalet den 13 januari 2014. https://web.archive.org/web/20140113232052/http://www.auilr.org/pdf/4/4-1-8.pdf. Läst 10 september 2011. 
  2. ^ ”Project 671 Victor class” (på engelska). Federation of American Scientists. 7 september 2000. Arkiverad från originalet den 25 september 2011. https://web.archive.org/web/20110925185833/http://www.fas.org/man/dod-101/sys/ship/row/rus/671.htm. Läst 10 september 2011. 
  3. ^ ”ПЛАТ - Проект 671РТМ(К) "Щука"” (på ryska). Российский Подводный Флот. Arkiverad från originalet den 18 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120318070020/http://submarine.id.ru/sub.php?671rtmk. Läst 10 september 2011. 
  4. ^ ”Атомная подводная лодка проекта 671.РТМ” (på ryska). http://www.rusarmy.com/vmf/apl_pr_671.rtm.htm. Läst 10 september 2011. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]