Diskussion:Gift

Ang. kvalitetskontroll: Texten är i det närmaste arkaisk. /Феникс 29 augusti 2005 kl.22.41 (CEST)

Borde inte den här märkas med ugglanspråk-mall istället?Hannibal 29 augusti 2005 kl.23.17 (CEST)

Jo, men jag kommenterade bort allt i stället. Bättre med en stub. /Феникс 29 augusti 2005 kl.23.20 (CEST)

Historisk text om gifter.

Jag lägger texten här istället. Denna text är ej rellevant idag ur annat än ett medicinhistorisk perspektiv. --AHA 2 maj 2006 kl.22.49 (CEST)

Gifter i människokroppen

Vår organism upptar dagligen och stundligen gifter; men den är dock så välutrustad med vapen mot dessa gifter så att den kan motstå deras fördärvliga verkningar. Det viktigaste organet för att avlägsna eller oskadliggöra gifter, som kommer in i kroppen, är levern. Många gifter lämnar den obeaktade och många oskadliggöras endast delvis. Men så är den också till för att endast oskadliggöra de gifter, som med naturlig - animalisk eller vegetabilisk - kost kan komma in i kroppen.

Som hjälpmedel för att göra de rätta valen vid näringsintag har människan instinkten, (synen), lukten och smaken. Men då dessa väktares råd inte följs och hon istället förtärt ruttnande, skämd och på annat sätt oduglig föda, då är det hennes egen skuld, om hon får lida för detta eftersom hon bidrog till skada sig själv.

De gifter som levern inte kan ta hand om tränger in i kroppen. Då startar alla de onda verkningarna av en förgiftning, när cellerna som sagt störs i sin viktiga funktion. Men så alldeles på nåd och onåd kapitulerar inte kroppen. Organismen har nämligen en hel mängd andra organ, som delvis har till uppgift att skyndsamt avlägsna inkomna gifter. Sådana organ är lungorna, som renar det skämda blodet och avskiljer giftet genom utandningen; huden, som avlägsnar giftet från blodet i form av svettas ut genom porerna; tarmen, som avlägsnar allt som inte tas upp av kroppen, och slutligen njurarna, som förrättar det viktigaste arbetet.

Men dessa organ förmår dock inte alltid alldeles befria kroppen från dess gifter. Ofta måste de själva dyrt betala sin tjänstvillighet genom att de blir hårt medtagna genom den intima beröringen med gifterna. Så uppstår hudutslag, tarm- och njurinflammationer. Dessa är visserligen undantagsfall, orsakade då gifterna blir övermäktiga förstörelseredskapen.

Vi återvänder till deras funktioner vid ett normalt näringsliv. Blodet, som lämnar levern, är i vanliga fall rent. De ämnen, som levern inte kan ta sig an är: urinämne, fenylsvavelsyra m.fl. - de är tämligen oskadliga och kroppen lider inte av dem, innan giftet avskiljs genom njurarna. Det renade blodet skickas nu till hjärtat och blir där starkt förorenat. Först avger cellerna sin kolsyra, som är en giftig produkt från deras arbete, till blodet. Detta är visserligen inte så farligt, ty lungorna ombesörjer snabbt och omsorgsfullt att den avlägsnas. Men cellerna avger även andra ämnesomsättningsprodukter till blodet, och varje cell har sin särskilda och sin utmärkande omsättningsprodukt. Dessa ämnen är farliga gifter för all annan cellverksamhet. Mot deras verkningar är alla de gifters som vi förut talat om, idel småsaker. Ty om kroppen inte på en gång kunde oskadliggöra dessa farliga ämnen, så skulle vi troligen inte kunna leva ens ett dygn. Men lyckligtvis är kroppen försedd med så fina redskap, att vi kan vara obekymrade för dessa gifter! Vad är det då för redskap, som förgör dessa gifter? Jo, några mycket märkvärdiga organ.

Framtill på halsen, framför struphuvudet, strax under huden ligger en körtel, sköldkörteln. Körteln har formen av ett U. Mellanleden går tvärs över luftrörets mynning, och de båda sidogrenarna sitter på båda sidor om struphuvudet. Hela sköldkörteln väger blott 20 gram och har en längd av endast några centimeter. Det man vanligen kallar struma är en ansvällning av sköldkörteln, ofta av ansenliga dimensioner. Man var länge i ovisshet om körtelns betydelse. Man visste att i vissa trakter uppträdde struma och idioti (?) och att det fanns ett visst samband sinsemellan. Men år 1882 gjorde några kirurger iakttagelsen att man inte ostraffat kan ta bort sköldkörteln. De opererade bort några strumasjuka sköldkörtlar och det sorgliga resultatet blev, att de opererade individerna kroppsligt och andligt förföll och slutligen dog. Håret föll av och naglarna blev spröda, huden torr, fjällig, tjock och hård tack vare detta fick ansiktet fick ett slött och fånigt uttryck. Samtidigt avtog även själskrafterna hastigt. Musklerna började darra och ibland fick patienterna strax efter operationen egendomliga krampanfall, som hastigt kunde sluta med döden. På en gång blev det klart, att sköldkörteln måste vara ett utomordentligt livsviktigt organ. Skada blott, att denna erfarenhet måste köpas så dyrt.

Vi vet nu genom flera vetenskapliga undersökningar, att sköldkörteln och de bredvid den sittande, ännu mindre organen, bisköldkörtlarna, har särdeles viktiga, men alldeles olikartade funktioner. Sköldkörteln avsöndrar ett ämne (hormon), som har stort inflytande på växten hos unga människor. Den alstrar beständigt en saft (hormon), som hos vuxna personer förhindrar vissa näringsrubbningar, som yttra sig i nyssnämnda förändringar hos huden. Felas denna saft (hormon) hos barnet, blir benstommen klumpig och ofta böjd, armar och ben korta, huvudskålen stor och missbildad, tungan tjock och stor, ögat litet och skyggt, näsan bred och platt, läpparna trynlikt tjocka, buken uppsvälld, huden blek, förtorkad, hård, spröd, naglarna sköra, håret tunt och stripigt.

Hos vuxna yttrar sig bristen på ett sätt, som är känt under namnet myxödem. Huden blir blek, mjöldegslik, torr och fjällig. Håret faller av, tungan blir tjock, naglarna sköra. Låter man dessa sjuka, barn eller vuxna personer, inta saften (hormon) från djursköldkörtlar eller tabletter, så försvinner alla sjukdomsyttringar.

För övrigt finns det också en sjukdom, Basedowska sjukan - giftstruma, som beror på för stor avsöndring av felaktigt sammansatt sköldkörtelsaft (hormon). Denna sjukdom kännetecknas av sköldkörtelns ansvällning, allmän nervositet, enorm pulshastighet, framträdande av ögonäpplet, stark svettning, höggradig avmagring etc. - Bisköldkörtlarna har en helt annan betydelse. De är till för att förstöra de i kroppen alstrade giftiga ämnenas omsättningsprodukter. Tar man bort bisköldkörtlarna på ett djur, så dör det under krampanfall, ibland blixtsnabbt. Undgår det döden, så kan man vara säker på, att en bit bisköldkörtel finns kvar. Avlägsnar man en, två eller tre bisköldkörtlar, så blir djuren visserligen vid liv och tyckas befinna sig väl i flera år utan sjukdomstecken, tills det en dag av någon orsak uppstår en ökad giftbildning. Då blir slutet ett krampanfall, i svårare fall åtföljt av fruktansvärda ryckningar, skum rinner ur munnen och djuret dör, såvida det inte får ett motmedel på en gång. Ökad giftbildning uppstår hos hundar t.ex. vid hudsjukdomar, skabb-, mag- och tarmsjukdomar samt vid havandeskap.

På tal om havandeskap, så händer det ju inte alltför sällan, att farliga krampanfall föregår eller efterföljer förlossningar och tyvärr ofta med dödlig utgång. Och i själva verket säger en vetenskapsman, att eklampsi, såsom denna kvinnosjukdom kallas, inte beror på annat än bisköldkörtlarnas oförmåga att förstöra det i kroppen bildade giftet. Motgiften mot detta är saften från djurs bisköldkörtlar, vilket försök med djur och människor har visat. Alla kvinnor, på vilka medlet blivit testat och som annars, åtminstone vad som gäller flertalet, varit dödens säkra byte, tillfrisknade. Saken är ännu ny, men den medicinska världen väntar sig mycket av de fortsatta undersökningarna.

Dylika överförgiftningstillstånd hos kroppen är ganska mångahanda. De uppkommer då bisköldkörtlarna inte fungerar normalt, kanske är de beroende på en tidigare sjukdom satta ur funktion eller odugliga genom någon medfödd missbildning. Så länge giftbildningen stannar inom normala gränser, så att den ännu funktionerande delen av bisköldkörtlarna kan utföra sin uppgift, så länge kan det ju gå ganska bra och allt tycks då vara i sin ordning. Men så fort en ökad giftanhopning i kroppen sker, speciellt vid smittosamma sjukdomar, magsjukdomar, njursjukdomar och havandeskap, blir följderna snart synliga i kramper och svåra nervösa rubbningar. Sannolikt kan många slag av magsjukdomar och njursjukdomar hänföras till bristfällig funktion i bisköldkörtlarna.

En liknande funktion tillskrivs även binjuren. Den är ett märkvärdigt, litet, hoptryckt, trekantigt organ, som sitter på varje njure; därav namnet. Med njurarna har detta organ annars ingenting gemensamt. Även binjuren består av två organ, som hos några djur är åtskilda, och som hos människan kallas bark och märg. Barken är oumbärlig för livets bestånd, den verkar även med stor sannolikhet giftförstörande. Märgen har ett annat arbete: den avsöndrar en saft (hormoner), som är nödvändig för mag- och tarmverksamhetens normala förlopp.

Om det finns fler liknande giftförgörande organ, vet man ännu inte. Men framtiden skall snart, syns det, lämna upplysningar om detta. Men det vet vi, att varje cell i kroppen har en inneboende förmåga att själv oskadliggöra, visserligen ganska primitivt, de genom ämnesomsättningen bildade gifterna. Varje cell kan förvandla, oxidera dem, så att de avskiljs genom njurarna i form av oskadliga ämnen.