Det sociala arvet

Det sociala arvet (regi och manus: Stefan Jarl; foto: Per Källberg) från 1993 är den sista av tre filmer (Dom kallar oss mods, Ett anständigt liv) som verklighetsdramatiserar förhållandena för knarkare i Stockholm och försöker ta reda på hur det sociala arvet har överförts till deras barn från tidigare filmer. Huvudrollsinnehavare är Gustav "Stoffe" Svensson samt Kenneth "Kenta" Gustavsson, Jajje, Janne, Patric, Carina, m.fl.

Filmen är den avslutande delen i en trilogi som började med Dom kallar oss mods (1968) och följdes av Ett anständigt liv (1979). I denna sista del ställer Stefan Jarl frågan om vad som egentligen hänt modsen Kentas och Stoffes barn; var de som barn till utslagna föräldrar redan från början uträknade? Stoffe är sedan länge död och genom Jarls telefonsvarare förbjuder Stoffes barns mamma att träffa sonen. Jarl uppsöker Kenta, följer honom och hans Eva till Blekinge där de försöker skapa ett nytt liv. Scener ur de tidigare filmerna kommenterar Kentas och Evas vuxne son Patriks syn på tillvaron, liksom ett annat modsbarn, Carina, och hennes förhållande till sin pappa. Även Kentas och Stoffes kompis Jajje intervjuas. Stefan Jarls slutsats: ingen är på förhand dömd att gå under.

En enig kritikerkår välkomnade varmt Stefan Jarls avslutande del av trilogin om modsen Kenta, Stoffe och Jajje och deras barn. Med Det sociala arvet menade man att han ännu en gång visat att han är Sveriges främste dokumentärfilmare. Jens Peterson, AB: "Filmen inleds med en telefonsvararröst, Stoffes änka uttalar sin förbannelse över Jarl, och förbjuder honom att leta upp hennes son. Hur långt ska en dokumentärfilmare gå? Det är en av frågorna i Det sociala arvet, och svaret får man när Jarl bränner upp sin Malcolm X-jacka på slutet. Allt det här låter tungt och allvarligt. Och viktigt är det förstås, men Det sociala arvet är också en rolig film, en tragikomisk svensk rapport där de färgstarka Kenta och Jajje ställs mot de allvarliga, mogna arvingarna. Kenta är en burlesk berättare, och Jarl får t o m en episod där Kenta åtalas för att ha druckit på allmän plats att bli underhållande. Även de som inte sett Dom kallar oss mods och Ett anständigt liv har glädje av filmen, som innehåller minnesbilder från de två första filmerna. Se den." Bernt Eklund, Expr: "För 25 år sedan röjde Kenta och Stoffe och deras kompisar runt i Stockholm, de drev med knegarna och etablerade en egen tillvaro vid sidan av Svenssons trista trampande. Dom kallar oss mods hette Stefan Jarls och Jan Lindqvists film. Den orsakade stort rabalder, Svensson lät sig provoceras. I skiftet mellan 70- och 80-tal skapade fortsättningen, Stefan Jarls Ett anständigt liv, ny uppståndelse. Men nu var tonen en annan, den glada revolten hade gått under i droger och missmod. Stoffe dog av en överdos praktiskt taget inför filmkameran. Som infernoskildring överträffar Ett anständigt liv det mesta som gjorts i vårt land. Här är trilogins tredje del. Den drivs av en överrumplande optimism. Livet går vidare - hela tiden, med okuvad kraft." Hans Schiller, SvD: "Det sociala arvet lyckas ändå framkalla eftertanke, främst genom det (som det tycks) i sista minuten pålagda slutet, men annars är det mest en film om en ursäktande Stefan Jarl som tror att han hade fel när han trodde på det sociala arvet och som inte vill tränga in på de domäner han tidigare betraktade och skildrade på ett, som han nu tycker, förutfattat sätt. Det sociala arvet blir på något sätt en film om allas vår tro på och förhoppningar om framtiden, en film som visar att när verkligheten bjuder på ett annat facit än det som formulerats i teorin så är det inte säkert att verkligheten har rätt. Teorin och de dystra profetiorna kan slå tillbaka och få rätt snabbare än vi anar. Det känns som om det inte skall stanna vid en trio filmer, fyran bör bli mer spännande än såväl vi som Stefan Jarl kunde ana." Hanserik Hjertén, DN: "Här saknas självklart dynamiken och dramatiken kring revoltörer och knarkare i de tidigare delarna. Här finns inga suggestiva metaforer och emotionella råsopar i magen. Däremot många glada skratt, för Kenta Gustafsson är Sveriges roligaste man på film, utan ansträngning. Det sociala arvet är mer utredande och jämförande. I återblickande bildrutor sammanställs nuet med det förgångna. Långa intervjuavsnitt fungerar som block i en byggnad. Färdigbyggt, alltså, och utmärkt att hela trilogin nu blir tillgänglig på Folkets Bios nya biograf. Den vittnar om en unik och storartad insats i svensk filmhistoria, av en man vars eld - när det gäller filmkonstens sociala ansvar - nog är den största i landet." Jan Aghed, SDS: "Nu ifrågasätter denna sista del i Jarls modstrilogi inte bara det sociala arvets betydelse (låt vara att indiciekedjan kan te sig väl otillräcklig: endast Patric, Carina och Janne). Indirekt polemiserar filmen också mot de beteendeforskare som sedan en tid, till förmån för reaktionära socialpolitiska intressen, hävdar ärftliga faktorers avgörande betydelse för personlighetsutvecklingen. Patric och Carina tycks ha kommit bägge teorierna eftertryckligt på skam. Hon verkar vara en ovanligt mogen och klok ung tjej, som trots mörka minnen frimodigt blickar framåt. Hennes monolog rakt in i kameran om traumat efter mammans död är en av denna starka films tyngdpunkter. Hon har en idealistisk syn på sin framtid, medan Patric betonar ekonomiska värden och i all sin sympatiska framtoning tycks vara en typisk produkt av ett mycket materialistiskt och konsumtionsfixerat samhälle. Stark, sa jag, för det finns få filmare - och ingen annan i Sverige- med Stefan Jarls förmåga att porträttera ett samhälles tillstånd genom en handfull individuella öden och med samma djupa solidaritet gentemot sina huvudpersoner och deras ogynnsamma förutsättningar. Modstrilogin borde vara obligatoriskt studium för både filmskoleelever och samhällsforskare. Tack vare den vet vi mycket mer om livet och utvecklingen i det svenska samhället under det senaste kvartsseklet än vi annars skulle ha gjort. Strukturellt och dramatiskt har inte tredje delen samma självklara kraftfält och organisation som de båda första filmerna. Tänk bara på den omstridda samlagsscenen i Dom kallar oss mods och på Stoffes död av en överdos heroin i Ett anständigt liv. Det sociala arvet är snarare en fängslande psykologisk studie av föräldrar och barn, som inte nödvändigtvis är beroende av att man sett de föregående delarna, eftersom inklippsbilder orienterar oss om huvudpersonernas förflutna. Filmen hålls samman av Stefan Jarls solidariska intresse för dem och deras bakgrund och av hans uppmärksamhet på deras omgivning, förmedlad i skarpa glimtar av ett Sverige som ännu mer än i Ett anständigt liv avtecknar sig som en nation utan gemenskap, samhörighetsimpulser och medkänsla, frusen i kritisk splittring och klasskiktning -företagsnedläggelser, arbetslöshet, isolerade ungdomsgrupper, nyfattigdom å ena sidan, biltelefoner och lyxkonsumtion å den andra. "

"Filmen inleds med en telefonsvararröst, Stoffes änka uttalar sin förbannelse över Jarl, och förbjuder honom att leta upp hennes son. Hur långt ska en dokumentärfilmare gå? Det är en av frågorna i "Det sociala arvet", och svaret får man när Jarl bränner upp sin Malcolm X-jacka på slutet. Allt det här låter tungt och allvarligt. Och viktigt är det förstås, men "Det sociala arvet" är också en rolig film, en tragikomisk svensk rapport där de färgstarka Kenta och Jajje ställs mot de allvarliga, mogna arvingarna. Kenta är en burlesk berättare, och Jarl får t o m en episod där Kenta åtalas för att ha druckit på allmän plats att bli underhållande. Även de som inte sett "Dom kallar oss mods" och "Ett anständigt liv" har glädje av nya filmen, som innehåller minnesbilder från de två första filmerna. Se den."

"För 25 år sedan röjde Kenta och Stoffe och deras kompisar runt i Stockholm, de drev med knegarna och etablerade en egen tillvaro vid sidan av Svenssons trista trampande. "Dom kallar oss mods" hette Stefan Jarls och Jan Linqvists film. Den orsakade stort rabalder, Svensson lät sig provoceras. I skiftet mellan 70- och 80-tal skapade fortsättningen, Stefan Jarls "Ett anständigt liv", ny uppståndelse. Men nu var tonen en annan, den glada revolten hade gått under i droger och missmod. Stoffe dog av en överdos praktiskt taget inför filmkameran. Som infernoskildring överträffar "Ett anständigt liv" det mesta som gjorts i vårt land. Här är triologins tredje del. Den drivs av en överrumplande optimism. Livet går vidare - hela tiden, med okuvad kraft."

""Det sociala arvet" lyckas ändå framkalla eftertanke, främst genom det (som det tycks) i sista minuten pålagda slutet, men annars är det mest en film om en ursäktande Stefan Jarl som tror att han hade fel när han trodde på det sociala arvet och som inte vill tränga in på de domäner han tidigare betraktade och skildrade på ett, som han nu tycker, förutfattat sätt. "Det sociala arvet" blir på något sätt en film om allas vår tro på och förhoppningar om framtiden, en film som visar att när verkligheten bjuder på ett annat facit än det som formulerats i teorin så är det inte säkert att verkligheten har rätt. Teorin och de dystra profetiorna kan slå tillbaka och få rätt snabbare än vi anar. Det känns som om det inte skall stanna vid en trio filmer, fyran bör bli mer spännande än såväl vi som Stefan Jarl kunde ana."

Här saknas självklart dynamiken och dramatiken kring revoltörer och knarkare i de tidigare delarna. Här finns inga suggestiva metaforer och emotionella råsopar i magen. Däremot många glada skratt, för Kenta Gustafsson är Sveriges roligaste man på film, utan ansträngning. "Det sociala arvet" är mer utredande och jämförande. I återblickande bildrutor sammanställs nuet med det förgångna. Långa intervjuavsnitt fungerar som block i en byggnad. Färdigbyggt, alltså, och utmärkt att hela trilogin nu blir tillgänglig på Folkets Bios nya biograf. Den vittnar om en unik och storartad insats i svensk filmhistoria, av en man vars eld - när det gäller filmkonstens sociala ansvar - nog är den största i landet."

Fläskkvartetten gjorde filmmusiken till denna film.

Musik i filmen

Till the Day I Die
She's So Shy
Swamp Blues
Jannelåten, kompositör och text Gustav "Stoffe" Svensson, sång Gustav "Stoffe" Svensson
Hallabroflytten, kompositör och text Kenneth "Kenta" Gustafsson, sång Kenneth "Kenta" Gustafsson
Hem igen, kompositör och text Kenneth "Kenta" Gustafsson, sång Kenneth "Kenta" Gustafsson