Hoppa till innehållet

Det sociala arvet: Skillnad mellan sidversioner

Från Wikipedia
Innehåll som raderades Innehåll som lades till
Ingen redigeringssammanfattning
 
(35 mellanliggande sidversioner av 21 användare visas inte)
Rad 1: Rad 1:
{{Filmfakta
'''''Det sociala arvet''''' ([[regi]] och [[manus]]: [[Stefan Jarl]]; foto: [[Per Källberg]]) från [[filmåret 1993|1993]] är den sista av tre [[film]]er (''[[Dom kallar oss mods]], [[Ett anständigt liv]]'') som verklighetsdramatiserar förhållandena för knarkare i [[Stockholm]] och försöker ta reda på hur det [[sociala arvet]] har överförts till deras barn från tidigare filmer. Huvudrollsinnehavare är [[Gustav Svensson|Gustav "Stoffe" Svensson]] samt [[Kenneth Gustafsson|Kenneth "Kenta" Gustavsson]], Jajje, Janne, Patric, Carina, m.fl.
| bild =
| bildtext =
| filmtitel = Det sociala arvet
| genre = [[dokumentärfilm|dokumentär]]
| regi = [[Stefan Jarl]]
| producent = [[Stefan Jarl]]
| manus = [[Stefan Jarl]]
| synopsis =
| originalverk = <!-- {{Originalverk|originalverkets titel|originalverkets upphovsman}} -->
| berättare =
| skådespelare =
| musik = [[Fläskkvartetten]]
| fotograf = [[Per Källberg]]
| klippning = Anette Lykke Lundberg
| produktionsbolag = Stefan Jarl Filmproduktion AB
| distributör = [[Folkets Bio]]
| premiär = {{Filmdatum|1993|4|2|Sverige}}
| speltid = 86 minuter
| land = [[Sverige]]
| språk = [[Svenska]]
| budget =
| intäkter = 526 616 svenska kronor
| imdb = 0108175
| sfdb = 17556
}}
'''''Det sociala arvet''''' är en [[Sverige|svensk]] [[dokumentärfilm]] som hade biopremiär i Sverige den [[2 april]] [[filmåret 1993|1993]].<ref>{{webbref|url=http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?itemid=17556&type=MOVIE&iv=Basic|titel=Det sociala arvet|utgivare=Svensk filmdatabas|språk=svenska|datum=2 april 1993|hämtdatum=19 september 2016}}</ref> Det är den näst sista av fyra [[film]]er i den så kallade [[modstrilogin]] (''[[Dom kallar oss mods]], [[Ett anständigt liv]]''). Trilogin avslutas med kortfilmen ''[[Epilog (kortfilm)|Epilog]]'' som handlar om [[Kenta Gustafsson|Kenneth "Kenta" Gustafsson]]s död.


Filmen [[regi]]sserades av [[Stefan Jarl]] som också stod för [[filmmanus|manus]], medan [[Per Källberg]] stod för foto.
Filmen är den avslutande delen i en trilogi som började med Dom kallar oss mods (1968) och följdes av Ett anständigt liv (1979).
I denna sista del ställer Stefan Jarl frågan om vad som egentligen hänt modsen Kentas och Stoffes barn; var de som barn till utslagna föräldrar redan från början uträknade? Stoffe är sedan länge död och genom Jarls telefonsvarare förbjuder Stoffes barns mamma att träffa sonen. Jarl uppsöker Kenta, följer honom och hans Eva till Blekinge där de försöker skapa ett nytt liv. Scener ur de tidigare filmerna kommenterar Kentas och Evas vuxne son Patriks syn på tillvaron, liksom ett annat modsbarn, Carina, och hennes förhållande till sin pappa. Även Kentas och Stoffes kompis Jajje intervjuas.
Stefan Jarls slutsats: ingen är på förhand dömd att gå under.


==Handling==
En enig kritikerkår välkomnade varmt Stefan Jarls avslutande del av trilogin om modsen Kenta, Stoffe och Jajje och deras barn. Med Det sociala arvet menade man att han ännu en gång visat att han är Sveriges främste dokumentärfilmare.
Jarl besöker [[Stoffe|Gustav "Stoffe" Svensson]]s grav och ställer sig frågan: "Hur har det gått för modsens barn? Blev de som sina föräldrar - missbrukare?" Han vill ha kontakt med Lenas och Stoffes son - Janne - men varnas per telefonsvarare av Lena att inte söka upp Janne för att vara med i filmen och blir kallad "snuskhummer". Jarl får kontakt med andra av modsens barn: Kentas son Patric och Jajjes dotter Carina. Patric vill syssla med affärer i framtiden och Carina söker tryggheten i ett lugnt liv.
Jens Peterson, AB: "Filmen inleds med en telefonsvararröst, Stoffes änka uttalar sin förbannelse över Jarl, och förbjuder honom att leta upp hennes son.
Hur långt ska en dokumentärfilmare gå? Det är en av frågorna i Det sociala arvet, och svaret får man när Jarl bränner upp sin Malcolm X-jacka på slutet.
Allt det här låter tungt och allvarligt. Och viktigt är det förstås, men Det sociala arvet är också en rolig film, en tragikomisk svensk rapport där de färgstarka Kenta och Jajje ställs mot de allvarliga, mogna arvingarna. Kenta är en burlesk berättare, och Jarl får t o m en episod där Kenta åtalas för att ha druckit på allmän plats att bli underhållande.
Även de som inte sett Dom kallar oss mods och Ett anständigt liv har glädje av filmen, som innehåller minnesbilder från de två första filmerna.
Se den."
Bernt Eklund, Expr: "För 25 år sedan röjde Kenta och Stoffe och deras kompisar runt i Stockholm, de drev med knegarna och etablerade en egen tillvaro vid sidan av Svenssons trista trampande.
Dom kallar oss mods hette Stefan Jarls och Jan Lindqvists film. Den orsakade stort rabalder, Svensson lät sig provoceras.
I skiftet mellan 70- och 80-tal skapade fortsättningen, Stefan Jarls Ett anständigt liv, ny uppståndelse. Men nu var tonen en annan, den glada revolten hade gått under i droger och missmod. Stoffe dog av en överdos praktiskt taget inför filmkameran. Som infernoskildring överträffar Ett anständigt liv det mesta som gjorts i vårt land.
Här är trilogins tredje del. Den drivs av en överrumplande optimism. Livet går vidare - hela tiden, med okuvad kraft."
Hans Schiller, SvD: "Det sociala arvet lyckas ändå framkalla eftertanke, främst genom det (som det tycks) i sista minuten pålagda slutet, men annars är det mest en film om en ursäktande Stefan Jarl som tror att han hade fel när han trodde på det sociala arvet och som inte vill tränga in på de domäner han tidigare betraktade och skildrade på ett, som han nu tycker, förutfattat sätt.
Det sociala arvet blir på något sätt en film om allas vår tro på och förhoppningar om framtiden, en film som visar att när verkligheten bjuder på ett annat facit än det som formulerats i teorin så är det inte säkert att verkligheten har rätt. Teorin och de dystra profetiorna kan slå tillbaka och få rätt snabbare än vi anar. Det känns som om det inte skall stanna vid en trio filmer, fyran bör bli mer spännande än såväl vi som Stefan Jarl kunde ana."
Hanserik Hjertén, DN: "Här saknas självklart dynamiken och dramatiken kring revoltörer och knarkare i de tidigare delarna. Här finns inga suggestiva metaforer och emotionella råsopar i magen. Däremot många glada skratt, för Kenta Gustafsson är Sveriges roligaste man på film, utan ansträngning.
Det sociala arvet är mer utredande och jämförande. I återblickande bildrutor sammanställs nuet med det förgångna. Långa intervjuavsnitt fungerar som block i en byggnad.
Färdigbyggt, alltså, och utmärkt att hela trilogin nu blir tillgänglig på Folkets Bios nya biograf.
Den vittnar om en unik och storartad insats i svensk filmhistoria, av en man vars eld - när det gäller filmkonstens sociala ansvar - nog är den största i landet."
Jan Aghed, SDS: "Nu ifrågasätter denna sista del i Jarls modstrilogi inte bara det sociala arvets betydelse (låt vara att indiciekedjan kan te sig väl otillräcklig: endast Patric, Carina och Janne). Indirekt polemiserar filmen också mot de beteendeforskare som sedan en tid, till förmån för reaktionära socialpolitiska intressen, hävdar ärftliga faktorers avgörande betydelse för personlighetsutvecklingen.
Patric och Carina tycks ha kommit bägge teorierna eftertryckligt på skam. Hon verkar vara en ovanligt mogen och klok ung tjej, som trots mörka minnen frimodigt blickar framåt. Hennes monolog rakt in i kameran om traumat efter mammans död är en av denna starka films tyngdpunkter. Hon har en idealistisk syn på sin framtid, medan Patric betonar ekonomiska värden och i all sin sympatiska framtoning tycks vara en typisk produkt av ett mycket materialistiskt och konsumtionsfixerat samhälle.
Stark, sa jag, för det finns få filmare - och ingen annan i Sverige- med Stefan Jarls förmåga att porträttera ett samhälles tillstånd genom en handfull individuella öden och med samma djupa solidaritet gentemot sina huvudpersoner och deras ogynnsamma förutsättningar. Modstrilogin borde vara obligatoriskt studium för både filmskoleelever och samhällsforskare. Tack vare den vet vi mycket mer om livet och utvecklingen i det svenska samhället under det senaste kvartsseklet än vi annars skulle ha gjort.
Strukturellt och dramatiskt har inte tredje delen samma självklara kraftfält och organisation som de båda första filmerna. Tänk bara på den omstridda samlagsscenen i Dom kallar oss mods och på Stoffes död av en överdos heroin i Ett anständigt liv. Det sociala arvet är snarare en fängslande psykologisk studie av föräldrar och barn, som inte nödvändigtvis är beroende av att man sett de föregående delarna, eftersom inklippsbilder orienterar oss om huvudpersonernas förflutna. Filmen hålls samman av Stefan Jarls solidariska intresse för dem och deras bakgrund och av hans uppmärksamhet på deras omgivning, förmedlad i skarpa glimtar av ett Sverige som ännu mer än i Ett anständigt liv avtecknar sig som en nation utan gemenskap, samhörighetsimpulser och medkänsla, frusen i kritisk splittring och klasskiktning -företagsnedläggelser, arbetslöshet, isolerade ungdomsgrupper, nyfattigdom å ena sidan, biltelefoner och lyxkonsumtion å den andra. "


Kenta och Eva flyttar till [[Hallabro]] och startar en skämtartikelbutik, men affärerna går dåligt. Det visar sig att Janne, som är fosterhemsplacerad, arbetar på en verkstad i närheten och Jarl och Kenta åker dit för att träffa honom, men Lenas varning ringer i Jarls öron och Jarl går aldrig in i verkstaden för att träffa Janne, trots tjat från Kentas sida. Kenta flyttar snart tillbaka till [[Stockholm]] igen.
"Filmen inleds med en telefonsvararröst, Stoffes änka uttalar sin förbannelse över Jarl, och förbjuder honom att leta upp hennes son.
Hur långt ska en dokumentärfilmare gå? Det är en av frågorna i "Det sociala arvet", och svaret får man när Jarl bränner upp sin Malcolm X-jacka på slutet.
Allt det här låter tungt och allvarligt. Och viktigt är det förstås, men "Det sociala arvet" är också en rolig film, en tragikomisk svensk rapport där de färgstarka Kenta och Jajje ställs mot de allvarliga, mogna arvingarna. Kenta är en burlesk berättare, och Jarl får t o m en episod där Kenta åtalas för att ha druckit på allmän plats att bli underhållande.
Även de som inte sett "Dom kallar oss mods" och "Ett anständigt liv" har glädje av nya filmen, som innehåller minnesbilder från de två första filmerna.
Se den."


Frågan hur det gått för modsens barn måste Jarl svara på i slutet av filmen: "Det har gått bra". Titeln ''Det sociala arvet'' kommer från en rapport av [[barnpsykiatri]]kern [[Gustav Jonsson]] (''Skå-Gustav)'', och i början av filmen syns delar av Gustavs text medan kameran zoomar in på de tre orden: ''det sociala arvet''.
"För 25 år sedan röjde Kenta och Stoffe och deras kompisar runt i Stockholm, de drev med knegarna och etablerade en egen tillvaro vid sidan av Svenssons trista trampande.
"Dom kallar oss mods" hette Stefan Jarls och Jan Linqvists film. Den orsakade stort rabalder, Svensson lät sig provoceras.
I skiftet mellan 70- och 80-tal skapade fortsättningen, Stefan Jarls "Ett anständigt liv", ny uppståndelse. Men nu var tonen en annan, den glada revolten hade gått under i droger och missmod. Stoffe dog av en överdos praktiskt taget inför filmkameran. Som infernoskildring överträffar "Ett anständigt liv" det mesta som gjorts i vårt land.
Här är triologins tredje del. Den drivs av en överrumplande optimism. Livet går vidare - hela tiden, med okuvad kraft."


I filmen görs ett antal tillbakablickar på de två föregående filmerna.
""Det sociala arvet" lyckas ändå framkalla eftertanke, främst genom det (som det tycks) i sista minuten pålagda slutet, men annars är det mest en film om en ursäktande Stefan Jarl som tror att han hade fel när han trodde på det sociala arvet och som inte vill tränga in på de domäner han tidigare betraktade och skildrade på ett, som han nu tycker, förutfattat sätt.
"Det sociala arvet" blir på något sätt en film om allas vår tro på och förhoppningar om framtiden, en film som visar att när verkligheten bjuder på ett annat facit än det som formulerats i teorin så är det inte säkert att verkligheten har rätt. Teorin och de dystra profetiorna kan slå tillbaka och få rätt snabbare än vi anar. Det känns som om det inte skall stanna vid en trio filmer, fyran bör bli mer spännande än såväl vi som Stefan Jarl kunde ana."


==Musik i filmen==
Här saknas självklart dynamiken och dramatiken kring revoltörer och knarkare i de tidigare delarna. Här finns inga suggestiva metaforer och emotionella råsopar i magen. Däremot många glada skratt, för Kenta Gustafsson är Sveriges roligaste man på film, utan ansträngning.
[[Fläskkvartetten]] gjorde filmmusiken till filmen.
"Det sociala arvet" är mer utredande och jämförande. I återblickande bildrutor sammanställs nuet med det förgångna. Långa intervjuavsnitt fungerar som block i en byggnad.
Färdigbyggt, alltså, och utmärkt att hela trilogin nu blir tillgänglig på Folkets Bios nya biograf.
Den vittnar om en unik och storartad insats i svensk filmhistoria, av en man vars eld - när det gäller filmkonstens sociala ansvar - nog är den största i landet."

[[Fläskkvartetten]] gjorde filmmusiken till denna film.
===Musik i filmen===
*''Till the Day I Die''
*''Till the Day I Die''
*''She's So Shy''
*''She's So Shy''
*''Swamp Blues''
*''Swamp Blues''
*''Jannelåten'', kompositör och text [[Gustav Svensson|Gustav "Stoffe" Svensson]], sång Gustav "Stoffe" Svensson
*''Jannelåten'', kompositör och text [[Stoffe|Gustav "Stoffe" Svensson]], sång Gustav "Stoffe" Svensson
*''Hallabroflytten'', kompositör och text [[Kenneth Gustafsson|Kenneth "Kenta" Gustafsson]], sång Kenneth "Kenta" Gustafsson
*''Hallabroflytten'', kompositör och text [[Kenta Gustafsson|Kenneth "Kenta" Gustafsson]], sång Kenneth "Kenta" Gustafsson
*''Hem igen'', kompositör och text Kenneth "Kenta" Gustafsson, sång Kenneth "Kenta" Gustafsson
*''Hem igen'', kompositör och text Kenneth "Kenta" Gustafsson, sång Kenneth "Kenta" Gustafsson

==Källor==
===Fotnoter===
<references/>


==Externa länkar==
{{modstrilogin}}
{{Stefan Jarl}}


[[Kategori:Filmer 1993]]
[[Kategori:Svenska filmer 1993]]
[[Kategori:Svenska filmer|Sociala arvet, Det]]
[[Kategori:Filmer i regi av Stefan Jarl]]
[[Kategori:Svenska dokumentärfilmer]]
[[Kategori:Blekinge på film]]
[[Kategori:Svenska 1990-talsfilmer]]

Nuvarande version från 21 november 2018 kl. 14.03

Det sociala arvet
Genredokumentär
RegissörStefan Jarl
ProducentStefan Jarl
ManusStefan Jarl
OriginalmusikFläskkvartetten
FotografPer Källberg
KlippningAnette Lykke Lundberg
ProduktionsbolagStefan Jarl Filmproduktion AB
DistributionFolkets Bio
Premiär
Speltid86 minuter
LandSverige
SpråkSvenska
Intäkter526 616 svenska kronor
IMDb SFDb Elonet

Det sociala arvet är en svensk dokumentärfilm som hade biopremiär i Sverige den 2 april 1993.[1] Det är den näst sista av fyra filmer i den så kallade modstrilogin (Dom kallar oss mods, Ett anständigt liv). Trilogin avslutas med kortfilmen Epilog som handlar om Kenneth "Kenta" Gustafssons död.

Filmen regisserades av Stefan Jarl som också stod för manus, medan Per Källberg stod för foto.

Jarl besöker Gustav "Stoffe" Svenssons grav och ställer sig frågan: "Hur har det gått för modsens barn? Blev de som sina föräldrar - missbrukare?" Han vill ha kontakt med Lenas och Stoffes son - Janne - men varnas per telefonsvarare av Lena att inte söka upp Janne för att vara med i filmen och blir kallad "snuskhummer". Jarl får kontakt med andra av modsens barn: Kentas son Patric och Jajjes dotter Carina. Patric vill syssla med affärer i framtiden och Carina söker tryggheten i ett lugnt liv.

Kenta och Eva flyttar till Hallabro och startar en skämtartikelbutik, men affärerna går dåligt. Det visar sig att Janne, som är fosterhemsplacerad, arbetar på en verkstad i närheten och Jarl och Kenta åker dit för att träffa honom, men Lenas varning ringer i Jarls öron och Jarl går aldrig in i verkstaden för att träffa Janne, trots tjat från Kentas sida. Kenta flyttar snart tillbaka till Stockholm igen.

Frågan hur det gått för modsens barn måste Jarl svara på i slutet av filmen: "Det har gått bra". Titeln Det sociala arvet kommer från en rapport av barnpsykiatrikern Gustav Jonsson (Skå-Gustav), och i början av filmen syns delar av Gustavs text medan kameran zoomar in på de tre orden: det sociala arvet.

I filmen görs ett antal tillbakablickar på de två föregående filmerna.

Musik i filmen

[redigera | redigera wikitext]

Fläskkvartetten gjorde filmmusiken till filmen.

  • Till the Day I Die
  • She's So Shy
  • Swamp Blues
  • Jannelåten, kompositör och text Gustav "Stoffe" Svensson, sång Gustav "Stoffe" Svensson
  • Hallabroflytten, kompositör och text Kenneth "Kenta" Gustafsson, sång Kenneth "Kenta" Gustafsson
  • Hem igen, kompositör och text Kenneth "Kenta" Gustafsson, sång Kenneth "Kenta" Gustafsson

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]