Hoppa till innehållet

Berberis

Från Wikipedia
Berberis
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningRanunkelordningen
Ranunculales
FamiljBerberisväxter
Berberidaceae
SläkteBerberissläktet
Berberis
ArtBerberis
B. vulgaris
Vetenskapligt namn
§ Berberis vulgaris
AuktorLinné

Berberis (Berberis vulgaris), ibland kallad surtorn, är en växtart i familjen berberisväxter som förekommer naturligt i Iran, Turkiet och Kaukasus. Till Europa infördes växten som läkeväxt och finns numera naturaliserad. Berberis har förvildats i stora delar av Sverige.

Berberis är en tät, 2 meter hög, buske med många vassa törnen som med hjälp av talrika rotskott ofta bildar svårgenomträngliga snår. Busken blommar i maj månad med klart ljusgula blommor. De klarröda, långa och smala bären hänger ofta kvar under lång tid.[1] Bären smakar i rått tillstånd surt på grund av den rika förekomsten av äppelsyra och andra organiska syror. Veden är hård och starkt gulfärgad av alkaloiden berberin.

De torkade berberisbären används i det iranska, afghanska och kurdiska köket. Bären har en frisk och syrlig smak. Färska bär används till sylt, saft och gelé. Bären används också i det nordindiska och ryska köket.[2]

Både ved och rötter har använts för färgning av tyg för att erhålla olika nyanser av gult.

Medicinsk användning

[redigera | redigera wikitext]

Bären, som innehåller stora mängder c-vitamin, har tidigare kommit till användning inom medicinen. Barken påstås vara aptitstegrande, stärkande, febersänkande och livmodersammandragande.[3]

Använda delar av växten är rot- och stambark samt frukter. Aktiva substanser är alkaloider som berberin, jatrorrhizin, columbamin, palmatin, berbamin och oxyacanthin.[4]

Inom homeopatin anses Berberis vulgaris vara bra mot högt blodtryck samt för att rensa njurarna.[källa behövs]

Tidigare odlades berberis på många platser i Europa. På grund av att berberisbusken är värdväxt för ett av svartrostens (Puccinia graminis) utvecklingsstadier, har flera länder tidigare antagit lagar som förbjudit odlandet av busken. I Sverige antogs en dylik lag 1918, och denna ändrades 1933 till att gälla all vanlig berberis som förekommer utanför botaniska trädgårdar. Lagen modifierades återigen 1976 (Berberislag, SFS 1976:451) och kom 1994 slutligen att avskaffas. Avskaffningen av Berberislagen befaras öka svartrostangreppen vilka kommer att bli allt vanligare i framtiden. Ett utbrott i Uppland sommaren 2017 visar att nya stammar av svartrost har kunnat utvecklats på vilda Berberis.[5]

  1. ^ ”Berberis”. Den virtuella floran. http://linnaeus.nrm.se/flora/di/berberida/berbe/berbvul.html. Läst 2 mars 2014. 
  2. ^ Vetlesen, Kari (2012). Kryddlexikon: världens alla kryddor från A till Ö. Sundbyberg: Optimal. Libris 12479560. ISBN 978-91-7241-242-2 
  3. ^ ”Berberis”. Alternativmedicin. http://www.alternativmedicin.se/Medicinalv%C3%A4xter/Berberis.html. Läst 2 mars 2014. 
  4. ^ Örtmedicin och växtmagi, Reader’s Digest AB, 1983
  5. ^ https://www.forskning.se/2017/11/01/svartrosten-tillbaka-en-gammal-fiende-till-vart-vete/

Allmänna källor

[redigera | redigera wikitext]
  • Hemmets handarbetslexikon, Fogtdals Förlag 1989
  • Lagerberg, Torsten - Vilda växter i norden II, Natur och Kultur 1938

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]