Kapitalism

Inom kapitalismen ägs produktionsmedlen av enskilda individer och olika former av bolag, och resursallokeringen styrs mer eller mindre helt av marginalnyttan i ett system av utbud och efterfrågan. De samlade produktionsmedlen kallas för kapital och ägarna kallas för kapitalister. Produktionens inriktning styrs av vad ägarens målsättning, i de flesta fall betyder det att generera största möjliga vinst. Den faktor som normalt utgör den starkaste motkraften är agentproblemet, d.v.s. företagsledningarnas intresse av att aggregera ett stort kapital inom bolaget, och söka öka företagsledningarnas andel av vinsten. Idag finns kapitalistiska system, i en eller annan form, i nära nog alla länder.

Kapitalismen har traditionellt varit något som den politiska högern arbetat för, och så även idag. De som idag vill stärka det kapitalistiska systemet utgår ifrån det liberala ideologiträdet. Begreppet kapitalism har i många sammanhang fått en dålig klang, och man använder gärna ordet marknadsekonomi i dess ställe. Observera dock att kapitalism och marknadsekonomi är separata företeelser men mekanismer som ibland motverkar varandra.

Historia

Kapitalismen har sitt ursprung i den industriella revolutionen som inleddes i 1700-talets Europa. På den tiden var många av Europas länder feodalistiska. Samhällssystemet byggde på en mer eller mindre stark klassindelning. Marken ägdes i vissa länder ofta av adeln, som bestod av godsherrar som ägde land som i sin tur brukades av livegna bönder. I andra länder var bönderna fria, men beroende av tillskottskapital från de större jordägarna eller staten. Städernas borgerskap bestod av köpmän och rika hantverkare, vars näringsverksamhet ofta skyddades av skråliknande system. Under medeltiden var borgarna en ganska marginaliserad samhällsklass men allteftersom handeln fick större betydelse fick även borgarklassen större betydelse.

Ekonomins omvandling från att vara jordbruksdominerad och statisk ledde på många håll till maktförskjutningar mellan de olika samhällsklasserna, och till alienation. I England, som var ledande i den industriella omvandlingen, inträffade en revolution redan 1688, och den sociala oron fanns kvar under 1700-talet. Adelns makt hade minskat i England, ekonomin liberaliserats och borgerliga friheter som t.ex. tryckfrihet och parlamentarism införts. I Frankrike fanns det kungliga enväldet och adelns starka ställning kvar ända till 1789, vilket kan ha bidragit till blodiga Franska revolutionen.

Under 1800-talet nådde den industriella omvandlingen de flesta länder i Europa. Effektivare jordbruksmetoder ledde till ett högre överskott ifrån jordbruket som ledde till högre befolkningstillväxt. Färre människor behövdes i jordbruket och fler flyttade in till städerna där fabriker växte fram.

Lönearbetet som fenomen uppkom. Förr hade man ordnat sitt uppehälle genom avkastning från den jord man brukade men man fick nu istället pengar för att arbeta åt den som ägde den arbetsplats man arbetade på. Med pengarna man tjänade från sitt arbete köpte man de varor som behövdes för att överleva. De gamla samhällsklasser som fanns under den förindustriella epoken ersattes i stort av två nya; köpare av arbete och säljare av arbete.

Förhållandena i fabrikerna var på många håll mycket dåliga och lönerna usla. Många arbetade upp till 16 timmar om dagen, även barn. En utbredd idé var den om "den järnhårda lönelagen" som formulerades av David Ricardo. Den gick ut på att lönen skulle vara exakt så hög att arbetskraften kunde reproducera sig. Många av den tidens intellektuella ansåg att systemet var orättvist och ville förändra det. Liberaler ville göra förhållandena humanare för arbetarna genom höjda löner, skolgång, sjukvård osv. De kallade sig för socialliberaler. Socialisterna å andra sidan, ville ha en total samhällsomvandling till socialismen där proletariatet skulle ta makten.

Under 1900-talet förbättrades i kapitalistiska länder människors levnadsförhållanden och rättigheter avsevärt. Rösträtt, fri skolgång och gratis sjukvård infördes i många länder.

Ägande

Det som skiljer kapitalismen från andra ekonomiska system är synen på ägandet. Enligt kapitalismen är rätten till enskilt ägande en orubblig och oföränderlig rättighet av nästan naturlagens dignitet. Alla produktionsmedel kan ägas och ägaren har rätt att förvalta sitt ägandeskap efter eget tycke.

I den moderna kapitalismen har alltmer intresse ägnats den statiska konkurrensen. Monopol ses som något negativt och i de flesta kapitalistiska ekonomier finns därför mekanismer för att förhindra att de uppkommer. EU har t.ex. under senare år stoppat flera företagssammanslagningar av den anledningen att det skulle skapa alldeles för hög ägandekoncentration. Konkurrrensfrämjande åtgärder ses som den mest legitima inskränkningen i äganderätten.

Konkurrens

Det finns två former av konkurrens; statisk konkurrens, beskriven ovan, och dynamisk konkurrens, som anses vara en evolutionär process där aktörerna hela tiden måste förbättra sig själva för att inte slås ut av affärsrivaler. Den dynamiska konkurrensen är med detta synsätt både produktivitetsökningar och teknisk utveckling i övrigt.

Konjunkturer

Precis som vädret karaktäriseras av regn och solsken karaktäriseras kapitalismen av ständiga hög- och lågkonjunkturer. I en högkonjunktur expanderar ekonomin genom att produktionen och konsumtionen ökar. Samhället blir rikare. Tillväxten är inte linjär utan exponentiell och ökar ända tills en viss gräns då en lågkonjunktur inträffar. Då minskar tillväxten och ekonomin och folk blir fattigare.

Antikapitalistisk kritik

En av de största frågorna för den politiska vänstern i modern tid har varit kapitalismens vara eller inte vara. Det finns grupper som vill byta ut eller förändra kapitalismen mot ett annat samhällssystem - socialism. De som vill det kallas för socialister och de anser att kapitalismen är ett orättvist system.

En socialistisk tolkning av kapitalismen är att produktion och distribution inte är demokratisk (en röst per person) utan marknadsekonomi (en röst per peng) och att pengarna är ojämt fördelade.

Ett problem med kapitalismen är enligt dess kritiker att det är fullt möjligt för en minoritet att leva på avkastningen från sin förmögenhet utan att producera något. Dessutom ärver man sina föräldrars tillgångar. Emellertid är det ett fåtal av dem som ärver så stora förmögenheter som avstår från att arbeta under hela sitt liv. Detta innebär att snedfördelningen riskerar att förstärkas ju längre tid som går. Snedfördelningen åtgärdas i politiska sammanhang med fördelningspolitik, i stort bestående av transfereringar genom socialförsäkringar och en progressiv beskattning.