Kejsarkult: Skillnad mellan sidversioner

Innehåll som raderades Innehåll som lades till

Inline

Nuvarande version från 4 januari 2023 kl. 15.15

Kejsarkult (även kallad kejsardyrkan) är en form av personkult som innebär en dyrkan av en kejsare eller annan monark som en gud.^[1]

Egypten

Faraonerna i Egypten betraktades som levande gudar; var och en sågs som sin generations inkarnation av guden Horus, son till Osiris och Isis. Storkonungarna i Perserriket fordrade efterhand att bli dyrkade som gudar. Den grekiska dynasti som efterträdde Alexander den store i Egypten legitimerade sin makt genom att låta sig dyrkas i kulten av Alexander den store.

Romerska riket

Kejsarkulten var under den så kallade kejsartiden officiellt påbjuden från Romerska rikets makthavare. Romarrikets diktator Julius Caesar blev aldrig varken kejsare eller dyrkad som gud men hans adoptivson Octavianus (även känd som Augustus) blev det. Octavianus proklamerade att Julius Caesar efter sin död hade upptagits bland gudarna och kallade sig själv den "gudomlige sonen". Under kejsartidens första 150 år fanns det en kult runt kejsarna men de kunde förklaras som gudar först efter sin död. Detta ändrades dock från och med andra hälften av 100-talet. Kulten kring kejsarna blev en slags statsreligion och offer till kejsarna blev obligatoriskt, vid äventyr av dödsstraff. Detta betraktades som en form av medborgarskapsförklaring om trohet mot och legitimering kejsarmakten. Denna ordning var omstridd främst inom aristokratin. Kejsarkulten blev också grunden för förföljelse av de alltmer talrika kristna, då dessa på grund av sin monoteism vägrade erkänna andra än sin egen gud, medan personer av övriga religioner i romarriket inte hade samma principiella problem.

Både män och kvinnor kunde tjänstgöra som präster i kulten: de manliga hade titeln Flamen/Sacerdos Divi Augusti och de kvinnliga Flaminica/Sacerdos Divae Augustae. Dessa valdes av den lokala myndigheten (I själva staden Rom tillhörde de kejsarhuset) och hade en tjänstgöringsperiod på ett år, varefter de fick hederstiteln perpetuus/a.^[2]

Kejsardyrkan blev liksom övriga religioner i romarriket förbjudna när religionsfriheten avskaffades under förföljelserna av hedningarna vid införandet av kristendomen, som blev statsreligion i slutet av 300-talet. Då kyrkan knöts till staten förblev kejsarens inflytande över religionen starkt. Från att ha varit en gud blev kejsarna istället den av gud utvalde, som skulle härska över undersåtarna - en ordning som legitimerade kungligt och kejserligt envälde i många länder, i Rysslands fall ända in på början av 1900-talet.

Modern tid

Det sista landet i världen där härskaren själv betraktades som en gud var Japan, den kejsaren ansågs härstamma från solgudinnan Amaterasu. Först efter Japans nederlag i andra världskriget 1945 avsade sig dåvarande kejsaren Hirohito sin gudomlighet.

Se även

Källor

^ Ando, Clifford (2000). Imperial ideology and provincial loyalty in the Roman Empire (Illustrated ed.). University of California Press. ISBN 0-520-22067-6.
^ James, Sharon L. & Dillon, Sheila. (red.), A companion to women in the ancient world, Wiley-Blackwell, Malden, MA, 2012

[1] Ando, Clifford (2000). Imperial ideology and provincial loyalty in the Roman Empire (Illustrated ed.). University of California Press. ISBN 0-520-22067-6.

[2] James, Sharon L. & Dillon, Sheila. (red.), A companion to women in the ancient world, Wiley-Blackwell, Malden, MA, 2012

[1]

[2]

@@ Rad 1: / Rad 1: @@
+[[File:Augusto come giove, 00-50 dc circa.JPG|thumb|Kultstaty av kejsar Augustus.]]
-{{Källor|månad=2010-01}}'''Kejsarkult''' (även kallad ''kejsardyrkan'') innebär att man dyrkar en [[kejsare]], och har många exempel i historien. Kejsarkulten var officiellt påbjuden från [[Romerska riket]]s makthavare. Det centrala var att kejsarna hade en gudomlig status. Romarrikets förste diktator [[Julius Caesar]] blev aldrig varken kejsare eller dyrkad som gud även om hans adoptivson Octavianus (även känd som [[Augustus]]) blev det. Octavianus proklamerade att [[Julius Caesar]] efter sin död hade upptagits bland gudarna och kallade sig själv den "gudomlige sonen".
+'''Kejsarkult''' (även kallad ''kejsardyrkan'') är en form av [[personkult]] som innebär en dyrkan av en [[kejsare]] eller annan monark som en gud.<ref>Ando, Clifford (2000). Imperial ideology and provincial loyalty in the Roman Empire (Illustrated ed.). University of California Press. {{ISBN|0-520-22067-6}}.</ref>
+==Egypten==
-Under kejsartidens första 150 år fanns det en kult runt kejsarna men de kunde förklaras som gudar först efter sin död. Detta ändrades dock från och med andra hälften av 100-talet [[efter Kristus]]. Kulten kring kejsarna blev en slags statsreligion och offer till kejsarna blev obligatoriskt, vid äventyr av dödsstraff. Denna ordning var omstridd främst inom aristokratin. Kejsarkulten blev också grunden för förföljelse av de alltmer talrika kristna, då dessa vägrade erkänna andra än sin egen gud.
+[[Farao]]nerna i [[Egypten]] betraktades som levande gudar; var och en sågs som sin generations inkarnation av guden [[Horus]], son till [[Osiris]] och [[Isis]].  Storkonungarna i [[Perserriket]] fordrade efterhand att bli dyrkade som gudar. Den grekiska dynasti som efterträdde [[Alexander den store]] i Egypten legitimerade sin makt genom att låta sig dyrkas i kulten av Alexander den store.
+==Romerska riket==
-Kejsardyrkan försvann efter att [[kristendomen]] blev statsreligion i slutet av 300-talet men då kyrkan knöts till [[staten]] blev kejsarens inflytande över religionen mycket stark ändå. Från att ha varit en gud blev kejsarna istället den av [[gud]] utvalde som skulle härska över sina undersåtar. Detta nära "band" mellan härskarna och gud legitimerade i många europeiska länder kungligt [[envälde]] långt in på 1800-talet, på vissa håll ända in på 1900-talet. Den sista landet i [[Europa]] där detta försvann var [[Ryssland]] när [[tsar]]en tvingades avgå 1917.
+Kejsarkulten var under den så kallade kejsartiden officiellt påbjuden från [[Romerska riket]]s makthavare. Romarrikets diktator [[Julius Caesar]] blev aldrig varken kejsare eller dyrkad som gud men hans adoptivson Octavianus (även känd som [[Augustus]]) blev det. Octavianus proklamerade att [[Julius Caesar]] efter sin död hade upptagits bland gudarna och kallade sig själv den "gudomlige sonen". Under kejsartidens första 150 år fanns det en kult runt kejsarna men de kunde förklaras som gudar först efter sin död. Detta ändrades dock från och med andra hälften av 100-talet. Kulten kring kejsarna blev en slags statsreligion och offer till kejsarna blev obligatoriskt, vid äventyr av dödsstraff. Detta betraktades som en form av medborgarskapsförklaring om trohet mot och legitimering kejsarmakten. Denna ordning var omstridd främst inom aristokratin. Kejsarkulten blev också grunden för förföljelse av de alltmer talrika kristna, då dessa på grund av sin monoteism vägrade erkänna andra än sin egen gud, medan personer av övriga religioner i romarriket inte hade samma principiella problem.
+Både män och kvinnor kunde tjänstgöra som präster i kulten: de manliga hade titeln Flamen/Sacerdos Divi Augusti och de kvinnliga Flaminica/Sacerdos Divae Augustae. Dessa valdes av den lokala myndigheten (I själva staden Rom tillhörde de kejsarhuset) och hade en tjänstgöringsperiod på ett år, varefter de fick hederstiteln perpetuus/a.<ref>James, Sharon L. & Dillon, Sheila. (red.), A companion to women in the ancient world, Wiley-Blackwell, Malden, MA, 2012</ref>
-Romerska riket var dock varken det första eller sista landet i världen där en enväldig härskare hade gudomlig status. Redan de äldsta faraonerna i [[Egypten]] betraktades som levande gudar. [[Alexander den store]] ville liksom storkonungarna i [[Perserriket]] efterhand bli dyrkad som en gud bara för att ta några exempel. Det sista landet i världen där härskaren betraktades som en gud var [[Japan]], den japanska [[kejsaren]] ansågs härstamma från solgudinnan. Först efter Japans nederlag i [[andra världskriget]] avsade sig dåvarande kejsaren [[Hirohito]] sin gudomlighet.
+Kejsardyrkan blev liksom övriga religioner i romarriket förbjudna när religionsfriheten avskaffades under [[förföljelser av hedningar i romarriket|förföljelserna av hedningarna]] vid införandet av [[kristendomen]], som blev statsreligion i slutet av 300-talet. Då kyrkan knöts till [[stat]]en förblev kejsarens inflytande över religionen starkt. Från att ha varit en gud blev kejsarna istället den av [[gud]] utvalde, som skulle härska över undersåtarna - en ordning som legitimerade kungligt och kejserligt [[envälde]] i många länder, i Rysslands fall ända in på början av 1900-talet.
-Även i [[diktatur]]er som inte varit [[monarki]]er har en kult av härskarna som påminner om Romartidens kejsardyrkan förekommit ända in i nutid. I [[Nazityskland]] fanns planer för att införa en "nazistisk religion" som gjorde [[Adolf Hitler]] till en gudaliknande person. I flera kommunistdiktaturer har en kult kring den enväldige härskaren varit officiellt påbjuden, till exempel i [[Sovjetunionen]] under [[Josef Stalin]]s tid och i [[Kina]] under [[Mao Zedong]]. I propagandan hyllades även [[Rumänien]]s diktator [[Nicolae Ceaușescu]] (störtad och avrättad 1989) som något av en "övermänniska" och det byggdes otaliga monument till hans "ära". I [[Nordkorea]] upphöljdes diktatorn [[Kim Il Sung]] till "[[Republikens evige president|president för evigt]]" efter sin död 1994 och även "naturen påstods sörja den store ledarens bortgång".{{Källa behövs|datum=2012-01-11}} Kulten kring [[Saddam Hussein]] i [[Irak]] är ytterligare ett exempel.
-==Se även==
+==Modern tid==
+Det sista landet i världen där härskaren själv betraktades som en gud var [[Japan]], den [[kejsaren]] ansågs härstamma från solgudinnan [[Amaterasu]]. Först efter Japans nederlag i [[andra världskriget]] 1945 avsade sig dåvarande kejsaren [[Hirohito]] sin gudomlighet.
+== Se även ==
+*[[Apoteos]]
 *[[Personkult]]
+== Källor ==
-[[Kategori:Historia]]
+<references/>
+[[Kategori:Religionshistoria]]
 [[Kategori:Kejsare]]
 [[Kategori:Monarki]]
+[[Kategori:Romersk religion]]
 [[zh-tw:君主崇拜]]
-[[en:Imperial cult]]