Svenskans tionde vokal

Språkforskaren Sven Hof (1703–1786) föregrep moderna fonologers förståelse av att svenskans olika varieteter hade en tionde vokal, ô‑ljudet.

Sven Hof beskrev en vokal som han betecknade med ”ò”, vilken ”kan kallas ett mörkt o, och må för min del beteknas med ò, såsom i orden: … kòl … blòtt … ty (ord som) kål [och] blått … hafwa helt andra och åtskilta sielflydningar (vokaler).”

Hof diskuterade vidare att ”Särskilt betecknande, antingen med en eller tvänne bokstäver” för ô‑ljudet vore ”i Swänska språkets skrifwande nödigt…”

… eftersom ô‑ljudet brukades ”… i de fläste och bäste talarter”. Men Hof och andra tidiga språkforskare avstod från att verka för en ny vokalbeteckning för ô‑ljudet; tionde vokalen fick låg prestige, och standardsvenskan fick nio vokaler: kol och kål har nu samma uttal.

Svenskans tionde vokal eller ô-ljudet är ett vokalfonem, som allmänt funnits i nysvenska och som fortfarande finns i vissa nusvenska språkliga varieteter. Ô-ljudet har dock inte lyckats hävda sig i talad och skriven standardsvenska. Där finns tre orsaker till att vokalfonemet blivit ovanligare i dialekter och försvunnit ur standardsvenska. För det första började detta ljud spontant sammanfalla med å‑ljudet i vissa trakter. För det andra påskyndades sammanfallet med å genom stigmatisering av ô-ljudet. För det tredje har vokalljudet inte haft någon bokstav i alfabetet.

Ljudet uppkom ur fornsvenskt kort /o/, som uttalades som å‑ljud (Tecknet ”o” stod för å‑ljud i fornsvenska, vilket är det ursprungliga uttalet av bokstaven ⟨o⟩). Det långa fornsvenska /o/ blev slutet nutida svenskt o‑ljud som i bok och domare, men det korta fornsvenska /o/ blev det ô‑ljud som vi idag förknippar med vissa dialekter som värmländska, västgötska och göteborgska: gôtt, pôse, lôve, tjôta (gott, påse, lova, snacka). Ett tionde vokalljud har också uppstått i norska dialekter, men inte i danska.

Beteckningen ”tionde vokal(en)” har använts av några forskare för att inledningsvis betona att ett tionde vokalfonem finns eller har funnits, men de vanligaste beteckningarna är dels ”ô-ljudet” i vetenskapliga skrifter och i populär text, och dels beteckningar grundade på internationella fonetiska alfabetets tecken ɞ i vetenskaplig text. Ett annat namn på ô-ljudet är ö‑haltigt å‑ljud.

I tillfälliga ortografier, som försöker återge talad svenska, skrivs detta fonem ⟨ô⟩ eller ⟨ö⟩:

”En gör så gôtt en kan!” – Ralf Edström

”Anners vet en inte att dä ä söppe.” – Astrid Lindgren

Man kan dock inte få en fullständig uppfattning om vad ô-ljudet är genom att tänka på hur vissa personer uttalar vissa ord. Uttal varierar, och ô‑ljudet definieras strukturellt: om ett tionde vokalljud finns i vissa dialekter är det ett ljud som inte är samma fonem som något av de andra nio vokalfonemen, som å‑ljudet eller ö‑ljudet, och inte är en variant (allofon) av ett annat fonem.

I vissa sydsvenska folkmål har tionde vokalen uttalats som å‑ljud, medan standardsvenskans å‑fonem motsvarats av diftongen [au]. Ett sådant mål förefaller inte ha en extra vokal för en lyssnare som talar standardsvenska.

Olika realiseringar av fonemet

Fonem är en abstrakt enhet, som enligt språkvetenskaplig teori finns i talarens hjärna, och i lyssnarens, om båda har samma fonemsystem. (Se nedan för detaljerad förklaring av fonembegreppet.) I den observerbara världen uppträder fonemen som realisationer (förverkliganden) av de abstrakta psykologiska fonemen. ”Realisationer” betyder ungefär ”uttal”.

Hur ô-ljudet realiseras varierar mellan olika varieteter av svenska.Vanligen är vokalen rundad, central eller främre, och ganska eller mycket öppen. Ljudfilerna nedan är två exempel på hur fonemet har realiserats; olika dialekter kan ha realisationer, som skiljer sig från dessa exempel.

Spela denna ljudfil för att höra mellanöppen central rundad vokal, IPA [ɞ].

Det tionde vokalfonemet kan i vissa dialekter vara mer likt en öppen främre rundad vokal, IPA [ɶ].

Personer som talar standardsvenska som modersmål uppfattar vokalljuden i ovanstående ljudfiler som ett otydligt å‑ljud eller ö‑ljud. Detta betyder inte att det ô-ljudet är (var) mindre självständigt än andra vokalfonem. Vilket språkljud man hör styrs av fonemsystemet i ens modersmål. Därför hör man inte ett tydligt ljud, om man inte är uppvuxen med ô-ljudet i sin dialekt.

I stadsdialekten göteborgska används ett tionde vokalfonem på ett mer varierat, mindre frekvent och språkhistoriskt mindre förutsägbart sätt än i västgötska och värmländska folkmål.

Ett annat läge finns i dialekter, som uttalar standardsvenskans å‑ljud som [au]. Flera sydsvenska mål, bland annat i södra Småland, har detta au‑ljud. Eftersom artikulationsstället där å uttalas är ”ledigt”, kan tionde vokalen uttalas som å (IPA /o/). I Södra Sandsjömålet finns dessa uttal:

• hål, låv (lov)
• gau (gå) rau (råd)

Orden hål och lov är typiska ord för tionde vokalfonemet, och uttalas i många dialekter ofta hôl och lôv. Eftersom det i vissa sydsvenska mål i stället är å-ljudet som skiljer sig från standardsvenskan (gau – gå), leder dialektutjämning i sådana mål till att tionde vokalens ljudvärde bevaras, medan den lokala motsvarigheten till å-ljudet försvinner: hål och gau blir hål, gå. I denna artikel beskrivs enbart varieteter av svenska, där tionde vokalens uttal framstår som ett dialektalt ô-ljud.

Sammanfall med annat fonem i vissa ställningar

Ett fonem kan i vissa ställningar sammanfalla med ett annat fonem, men ändå behålla sin fonemstatus. I till exempel göteborgska språkliga varieteter har sammanfall med ö‑fonemet skett före ett /r/, och den korta allofonen av tionde vokalen har uttalsmässigt sammanfallit med ö‑fonemet, medan den långa allofonen av ô‑ljudet kontrasterar med andra vokaler, vilket påvisar ljudets fonemstatus.

Namn på fonemet

En allmänt vedertagen beteckning på detta nysvenska vokalfonem saknas i språkvetenskaplig litteratur. Tre olika slag av beteckningar har använts i litteraturen.

För det första har vokalfonemet benämnts som en ”blandning” av andra vokaler (o, å eller ö), eller en modifiering av en annan vokal (”ö‑haltigt å‑ljud” och dylikt). En förvetenskaplig benämning från tiden före fonologins och lingvistikens utveckling finns i Ericus Aurivillius Exercitatio academica…från 1693 Modern användning av benämningar baserade på ”blandning” och ”haltigt” finns i bland annat Elias Wesséns standardverk Svensk språkhistoria, och i dialektologi. Gunlög Josefsson kallar ljudet ”mellanvokalen” å/ö (med citationstecken av Gunlög Josefsson).

För det andra har språkvetare använt namn som utgår från ett skrivtecken för fonemet. Benämningen ”ô‑ljudet” finns i många vetenskapliga verk, på liknande sätt som de etablerade beteckningarna ”tj‑ljudet” och ”sj‑ljudet”. Med en IPA‑symbol benämns ljudet ”(vokalen) /ɞ/”, fast fonemet inte nödvändigtvis uttalas som en mellanöppen och central vokal. Dessa benämningar med ô och ɞ är i dag de vanligaste i vetenskapliga verk. En symbol från landsmålsalfabetet, som brukar ersättas med siffran 8, har använts i beteckningen /8/‑fonemet och liknande.

För det tredje har namnet ”tionde vokalen” använts, och i viss mån upptagits av språkforskare. Benämningarna baserade på ”tionde” är dock benämningar av ad hoc‑karaktär, mest förekommande i rubriker, och används för att introducera fenomenet att, ett ytterligare vokalfenomen finns eller funnits; ”tionde vokalen” sätts ofta inom citattecken, för att visa dess karaktär av ett tillfällighetsord.

Fonematisk och fonetisk transkription

Vetenskaplig transkription med Internationella fonetiska alfabetet

Det tionde vokalfonemet kan transkriberas med symbolen ɞ (mellanöppen central rundad vokal) från Internationella fonetiska alfabetet. Denna fonetiska symbol har tilldelats Unicode‐kodpunktsnummer U+025E, LATIN SMALL LETTER CLOSED REVERSED OPEN E.

Fonem utmärks i modern vetenskaplig litteratur med snedstreck kring IPA‑symboler, som i /ɞ/. När symboler från Internationella fonetiska alfabetet sätts mellan snedstreck, blir de symboler för fonem, inte foner. I språkhistoriska verk används /ɞ/ omväxlande med [ɞ] beroende på huruvida fonemstatus eller artikulation beskrivs. Även det mer specifika /ɞ̞/ har använts, med tilläggstecken för sänkning.

Transkription med landsmålsalfabetet

Landsmålsalfabetet har använts i de flesta svenska folkmålsuppteckningar, men används sällan i ny lingvistisk litteratur. Uppteckningar med landsmålsalfabetet är i allmänhet fonetiska, inte genomfört fonematiska.^{[källa behövs]}

I uppteckningar kan man se tionde vokalen transkriberad med någon av dessa symboler:

Symboler för tionde vokalen som ofta använts i uppteckningar med landsmålsalfabetet. Symbolerna visas som en bild eftersom Unicode för närvarande (2024) inte stödjer landsmålsalfabetet.

Skrivsätt baserade på vanliga alfabetet

I stavningar som grundas på vanliga alfabetiska bokstäver har beteckningen ô använts för ô‑ljud sedan 1772. Tecknet ⟨ô⟩ med cirkumflex är från den franska versionen av alfabetet, men den franska bokstaven var så vanlig i svenskt tryck (till exempel ordet entrecôte) så att ⟨ô⟩ vanligen funnits tillgängligt som tryckerityp när man velat ha en beteckning för tionde vokalen i tidningar och böcker. Symbolen har upptagits även i vetenskapliga verk, som betecknar fonemet som ”ô‑ljudet”.

Enligt vetenskaplig konvention utmärks grafem med vinkelparenteser: ⟨a⟩. ”Grafem‟ betyder vanliga skrivtecken till skillnad från fonetisk eller fonematisk transkription. Vinkelparenteser ⟨ ⟩ används för att betona att man syftar på vanlig stavning.

Följda konventioner

Svenska alfabetets bokstäver a, å och o, samt tecknet ô används ofta nedan för att beteckna fonem, omväxlande med ɞ, vilket avspeglar bruket i vetenskaplig litteratur. Symboler från internationella fonetiska alfabetet utmärkta med står akronymen ”IPA” (International Phonetic Alphabet) preciserar vilket fonem som avses.

Landsmålsalfabetet används ej. Symbol för vokallängd (triangulärt kolon ː) används endast undantagsvis.

Allmänna anmärkningar om beskrivning av svenska språkljud

IPA‐symboler för vokaler skiljer sig från svenska bokstävers vanliga ljudvärden. IPA‐symbolen [o] står för standardsvenskt å‑ljud. IPA‐symbolen [u] står ungefär för standardsvenskt o‑ljud.

Tecknet ”o” står för vanligt svenskt å‑ljud i IPA‐skrift och i återgivning av fornsvenska. Symbolen ”u” står för vanligt standardsvenskt o‑ljud i IPA och fornsvenska. Tabellen visar hur standardsvenska har ett förändrat vokaluttal. Varje horisontell rad i tabellen visar de skiftande beteckningarna för en fonetisk ljudkvalitet.

Standardnusvenska	Fornsvenska	IPA
å	o	o
o	u	u
u	fanns ej	ʉ̟

I enklare framställningar av svensk fonologi sägs att långa och korta vokaler är skilda fonem, eftersom skillnaden i vokalens längd är den lättast observerbara skillnaden i ordpar som ⟨talar⟩ och ⟨tallar⟩. I mer kvalificerade analyser räknar man kort och lång vokal som allofoner av samma vokalfonem. Man menar att längd bestäms av prosodisk (suprasegmentell) information. Den senare tolkningen tillämpas här. Frågan om huruvida korta och långa vokaler är skilda fonem, eller allofoner av samma fonem, är en källa till tvetydighet, både i litteraturen och i tolkningen av nutida och historiska vokalsystem. En annan svårighet är att avgöra, vid vilken tidpunkt fonetiskt distinkta vokalljud uppnår fonematisk status.

Vokalens språkhistoriska uppkomst

Det fornnordiska vokalsystemet

I nordiska fornspråk kunde vokalerna ordnas parvis: i varje par fanns en kort och en lång vokal, och den långa och korta vokalvarieteten i varje par hade ungefär samma uttal, kvalitativt sett. Långa vokaler och korta vokaler lät likadant, bortsett från längdskillnaden. Modern standardsvenska är annorlunda vad gäller uttalet av kort och lång vokalvarietet. Exempelvis har långt a‑ljud fonetiskt sett en annan kvalitet än kort a‑ljud.

Genomgripande förändringar av vokalsystemet

På medeltiden och senare skedde förändringar i nordiska vokaler:

• Dels fick den ursprungligen långa varianten och den ursprungligen korta varianten av vissa vokaler tydligt olika uttal, kvalitativt sett.
• Dels ändrades vokallängderna: vokaler som varit långa blev korta i vissa ställningar eller fortfor att vara långa, och vokaler som varit korta blev långa i vissa ställningar eller fortfor att vara korta.

Tillsammans medförde dessa två förändringar att antalet vokaler ökade. Antalet ökade, eftersom en fornnordisk lång vokal kunde ge upphov till ett vokalfonem med en lång och en kort form, och motsvarande fornnordiska korta vokal kunde ge upphov till ett annat vokalfonem, som också hade en lång och en kort form.

Mekanismen bakom ökningar av antalet vokaler kan sammanfattas sålunda:

1. Korta vokaler fick (eller hade) i vissa fall uttal, som i fonetisk ljudkvalitet inte motsvarade någon av de i ifrågavarande skede existerande vokalerna.
2. När sådana korta vokaler förlängdes i vissa ställningar, uppkom långa vokaler, som inte absorberades till någon existerande lång vokal på grund av fonetisk lihet, utan blev nya långa vokaler.

I isländska har antalet vokalljud ökat betydligt genom denna vokalklyvning.

Svensk klyvning av /a/ till /å/ och /a/ (IPA: klyvning av /a/ till /o/ och /a/)

I svenska finns, historiskt sett, två fall av detta slags vokalklyvning. De är:

• klyvningen av fornsvenskt /a/
• klyvningen av fornsvenskt /o/

I standardsvenska har bara ett av dessa två fall av vokalklyvning bevarats i fonemsystemet, nämligen klyvningen av fornsvenska /a/ till nysvenska /å/ och /a/ (det vill säga klyvningen av fornsvenska IPA /a/ till nysvenska IPA /o/ och IPA /a/).

Den fornsvenska vokalen /a/ kunde vara lång eller kort. Det långa fornsvenska a utvecklades till det nysvenska språkljudet /å/ (IPA /o/) som kan vara långt eller kort. Det korta fornsvenska a utvecklades till nysvenska vokalen /a/ som kan vara kort eller lång. Sålunda kommer vokalen i ⟨hår⟩ och ⟨åtta⟩ av ursprungligt långt a, och vokalen i ⟨sak⟩ och ⟨land⟩ av ursprungligt kort a.

I detalj kan förloppet beskrivas som följer.

1. Det gamla korta a‑ljudet förlängdes i vissa ord; det delades i en kort vokal och en lång vokal.
2. Det tidigare existerande (gamla) långa a‑ljudet hade redan höjts i vokalrymden till ett å‑ljud (i ett första skede ett öppet å‑ljud). Det gamla långa a‑ljudet (nu vordet ett å‑ljud) och det nya a‑ljudet sammanföll inte; antalet vokaler ökade.

Vokalklyvningen av fornsvenska a‑ljudet gav upphov till det nysvenska ljud som skrivs ⟨å⟩, vilket senare kom att sammanfalla med ô-ljudet i ett ökande antal svenska dialekter, och fullkomligt i riksspråket.

Klyvning av /o/ till nutida /o/ och tionde vokalen (IPA: klyvning av /o/ till /u/ och /ɞ/)

I de flesta nysvenska språkliga varieteterna skedde en liknande klyvning av fornsvenska /o/, som uttalades som det standardnusvenska å‑ljudet. Det gamla långa /o/ blev en sluten vokal (IPA /u/), som kan vara lång eller kort. I ordet ⟨bok⟩ fortsatte vokalen att vara lång, men i ordet ⟨domare⟩ blev den kort. I ordet ⟨domare⟩ kan man se att det är en gammal lång vokal, eftersom ordet stavas ”fel‟, med blott ett ⟨m⟩.

Det gamla korta /o/ blev ”svenskans tionde vokal” (IPA /ɞ/). Denna tionde vokal finns både som lång och kort vokal i ett stort antal dialektord. Bland de vanligaste är lôva, sôn, hôl, kômma och gôtt, som skrivs lova, son, hål, komma och gott på standardsvenska, och i standardsvenskan uttalas med å-ljud.

I detalj kan förloppet beskrivas som följer.

1. Det gamla korta o‑ljudet (uttalades som å, IPA /o/) fick ett nytt uttal, som kan betecknas /ɞ/. Det förlängdes i vissa ord; det delades i en kort vokal och en lång vokal.
2. Eftersom /ɞ/ var en ny fonetisk kvalitet, sammanföll den nya långa vokalen inte med någon annan lång vokal; antalet vokaler ökade.

Ökning av antal vokaler och vokalernas fonemstatus

De två förändringarna – av gammalt /a/ (se ovan) och av gammalt /o/ (se föregående stycke) – är tekniskt sett lika, utom att de inbegriper olika vokalljud. Genom de två vokalklyvningarna ökade antalet vokaler från åtta i äldre fornsvenska:

a e i o u y ä ö

till tio i talad nysvenska:

a e i o ɞ u y å ä ö

– med de fyra klyvningsprodukterna i fetstil och understrukna.

Att de fyra vokalklyvningsprodukterna blev fonem i nysvenska visas på övligt sätt medelst minimala par, som de nysvenska orden hav – håv – hov – hôv. (De två sista orden är (häst)hov och hôv, som stavas ⟨hov⟩ och med IPA‑baserad fonematisk skrift skulle skrivas /hɞːv/ och betydde ”gård”, senare ”kungahov”; det har i nyare standardsvenska sammanfallit uttalsmässigt med (fiske)håv, när ô‑ljudet sammanfallit med å.)

Förändringar visade i vokalfyrsiding

Relevanta vokalljuds förskjutningar i vokalrymden visas i en vokalfyrsiding nedan. Vokaler som ej berörs av vokalklyvning eller av de långa vokalernas skifte i yngre fornsvenska visas ej.

Vokalfyrsiding 1. Vokalförändringarna i yngre fornsvenska. Språkljuds position och utbredning är ungefärligt angivna. Ingen åtskillnad görs mellan fonetisk och fonologisk notering i figuren. Efter Gertrud Pettersson (2005) och Stig Eliasson (2010).

I figuren är rött område ungefärligt område för olika a‑ljud, grönt är fonetiskt [o] och [ɔ] (nysvenskt å‑ljud), blått är fonetiskt [u] (o‑ljud), och gult är det ungefärliga området för ô-ljud (symbol ɞ).

De äldre fornsvenska relevanta ljuden visas i magenta: kort a, långt aː, kort o, långt oː, och långt uː. Två olika IPA‑symboler för a‑ljud används, a (a) och ɑ. De nya ljuden visas i svart. Med tjock svart pil visas att kort o blev kort ɞ. Med kort blå pil visas, att kort ɞ blev långt ɞː i vissa ord. Det korta a klövs också, dels i kort a på ungefär samma ställe, dels i långt ɑː. Det senare visas med lång blå pil.

Svarta tunna pilar visar vokalskiftet i yngre fornsvenska, som berörde tre långa vokaler. Gammalt långt aː försköts uppåt till området för å‑ljud (fonetiskt [o] och [ɔ]). (Långt ɔː blev senare oː, ej visat.) Det gamla långa oː försköts uppåt till nysvenskt o‑ljud, fonetiskt skrivet [uː]. Gammalt långt uː försköts framåt (åt vänster i bild) till nysvenskans ovanliga u‑ljud (först ʉ, senare ʉ̗).

Det nya långa ɑː blev ett nytt fonem, eftersom det intog en tom plats – det gamla långa aː hade höjts. Det nya långa ɞː (långt ô‑ljud) gick ej upp i något annat fonem, eftersom det fonetiskt var olikt andra långa vokaler. De nya långa vokalerna är två fler än de äldre fornsvenska långa bakre vokalerna.

I figuren visas ej den korta motsvarigheten till (allofonen av) det nya ɔː (senare oː), och inte den korta motsvarigheten till (allofonen av) det nya ʉː. Ökningen av antalet vokalfonem före och efter förändringarna framgår av att långa vokaler finns i fem positioner efter förändringarna, men i tre positioner före förändringarna. Som nya fonem räknas det nysvenska ô‑ljudet och det nysvenska a‑ljudet, eftersom de tre andra (nysvenska å, o, u) är förskjutna fonem från fornsvenskan; långt a‑ljud räknas som ett nytt fonem, trots att långt a‑ljud fanns i fornsvenskan.

Ô‑ljudets uppkomst

Vokalfyrsiding 2. Efter Gertrud Pettersson (2005).

Övergången från ljudkvaliteten kort /o/ till kort /ɞ/ kan ha skett i följande steg:

1. Långt a‑ljud övergick till ett öppet långt å‑ljud, aː → ɔː enligt figuren Vokalfyrsiding 2 (smal svart pil).
2. I vissa av dessa ord med långt öppet å‑ljud. kortades vokalen, ɔː ➞ ɔ, (blå pil). Ett exempel är att åtta, som hade långt å‑ljud och långt t‑ljud, fick sitt nuvarande standardsvenska uttal.
3. Genom påverkan, som konventionellt betecknas med T‑liknande symbol, ledde existensen av ett nytt kort å‑ljud till att det fonetiskt närliggande gamla korta ljudet /o/ (kort slutet å, visat som magenta‑färgat o i Vokalfyrsiding 2) försköts till det nya ljudet kort ɞ (tjock svart pil).

Förändringar i fonemets utbredning i ordförrådet

Den språkhistoriska modellen visar hur ô‑ljudet uppstod i gruppen av ord som hade fornsvenskt kort /o/. Därefter har förändringar skett vad gäller uppsättningen ord som har ô‑ljudet i en viss språklig varietet. En stor mångfald finns i den ursprungliga vokalen bland norska ord som anslutits till gruppen med den tionde vokalen. I västra Sverige och Göteborg finns ett antal ord som slô (standarsvenska slå) som ursprungligen hade en annan vokal. Vidare kan ô‑ljudet sammanfalla med andra fonem i vissa ställningar, vilket gör det tvetydigt vilket fonem som föreligger. Lars‑Gunnar Andersson rekommenderar till exempel stavningen gött i skriven göteborgska, eftersom fonemet ô sammanfallit med ö när vokalen är kort.

Tidigaste förvetenskapliga uppgifter om ô‑ljudet och tidiga diskussioner om stavning

Fonembegreppet vann först under 1900‐talet långsamt vann insteg i svensk forskning. Nutida forskare sluter sig till den äldre svenskans ljud genom analys och tolkning av äldre skrifter och beskrivningar.

Samuel Jonæ Columbus iakttar en vokal utan bokstav

Samuel Jonæ Columbus observerade på 1600-talet att en vokal fanns, som inte skrevs med ett enda skrivtecken:

”	O har hoos oss swenske tre slags ut-försl: 1:o) bo, ro, otta vigilia, koxa prospicere. 2:o) hopp, opp, hotta åt en, skotta snö, moron, moromål. Nästan som å. 3:o) i kohl carbo, hohl foramen, bohl på trä är stammen, mohn momentum, emolumentum. »Ehr til lijt'n skada ok meg til stoor mohn». Dohn.	„
– Samuel Columbus, En Swensk Orde-Skötsel 1678.

Modernisering av citatet:

”

”O” har hos oss svenskar tre slags uttal: 1) bo, ro, otta (morgonvaka), koxa (titta på) 2) hopp, opp, hotta åt någon (utdött ord), skotta snö, morgon, morgonmål. Nästan som å. 3) i kol (karbon), hål (öppning), bål (på träd är det stammen), mån (förmån). ”Er till liten skada och mig till stor mån”. Dån.

„

Vad Samuel Columbus här beskriver är att:

• orden bo, ro, otta och koxa innehåller det vanliga nysvenska o-ljudet (IPA /u/), men att
• orden hopp, opp, hotta, morgon och morgonmål på 1600‐talet innehåller den korta varianten av ô‑ljudet, och
• orden kol, hål, bål, mån och dån på 1600‐talet innehåller den långa varianten varianten av ô‑ljudet (IPA /ɞ/).

Han gav inte ljudet något namn.

Samuel Columbus kontrasterar ord som kohl (träkol) och kål (grönsak). Med modern terminologi visar han med minimala par att ett fonem finns.

Samuel Columbus övervägde nya stavningsregler

Samuel Columbus övervägde att uppfinna en ny bokstav för denna vokal:

”	Förr har iag wäl warit i den tankan, at man boorde inventera en ny bokstaf för dä här liud't, efter som däd esomoftast kommer fram. … Men nu håller jag så före, at wij wele heller skrifwa mäd oh som kohl, bohl, hohl. (Förr har jag väl varit i den tanken, att man borde inventera en ny bokstav för det här ljudet, eftersom det esomoftast kommer fram. … Men nu håller jag så före att vi ville hellre skriva med oh som kohl, bohl, hohl.)	„
– Samuel Columbus, En Swensk Orde-Skötsel 1678.

Samuel Columbus beslöt alltså att inte skapa en ny bokstav, utan menade att man kunde beteckna det ljud han identifierat med digrafen ⟨oh⟩. Denna digraf användes ibland på 1500‐, 1600‐ och 1700‑talen, men slog icke igenom i skriftspråket som en regelbunden stavning för ô-ljudet.

Ericus Aurivillius först att publicera beskrivning av vokalen

Samuel Columbus’ skrift blev inte tryckt. Den tidigaste publicerade beskrivningen stod Ericus Aurivillius för 1693. Han skriver inledningsvis att svenska språket har nio vokaler, men då syftar han på alfabetets tecken. Om O skriver han att O har tre uttal. Hans latinska beskrivningar och ett urval av hans exempelord är:

1. ”gutturalem” och ”depressum”: bo, sko, ost, ort, hora, hosta med flera
2. ”altiorem” (högre): lof (= latin laus, lovprisning) lofwa (= latin laudare prisa), loft, komma, son, topp, lott med flera
3. ”medium quendam inter utrumque priorem” (översättning: ”ett mellanting mellan de tidigare nämnda”, troligen ô‑ljud): bod (bud), lof (= latin venia, tillstånd) lofwa (= latin promittere, utsända), tog (tåg), hohl (hål), kohl (kol), mohln (moln), tohla (tåla), solka, tolka med flera

Aurivillius uttalsangivelser är svårtolkade, och Ulf Teleman menar att tredje gruppen ”troligen” återspeglar ô‑ljudet.

Eftersom Aurivillius menade att bokstaven o hade tre olika uttal, skrev han att ljuden kunde betecknas med egna tecken, ”lika lätt som görs med å, ä och ö”. Han menade att de tre uttalen av ⟨o⟩ skulle kunna åtskiljas med dikritiska tecken, och använde i sin utredning av ljuden tecknet ⟨ó⟩ för ord som enligt modern forskning hade ô‑ljud, och ⟨ô⟩ för o, och han använde som exempelord två minimala par:

• lóf (lovprising), lófwa (lova, prisa)
• lôf, lôfwa (seglingsorden lov, lova, med slutet o som i bok)

Uppgifter om ô‑ljudet 1696–1772

Efter att Samuel Columbus och Ericus Aurivillius skrev sina redogörelser för vokalljuden, uppmärksammades ô‑ljudet av Nils Tiällmann, Jesper Swedberg, Johan Ihre och Sven Hof.

Nils Tiällmann

Nils Tiällmann observerade 1696 ”dett halfblandade liudet mellan o och å” (det halvblandade ljudet mellan o och å), och anför som exempel bland annat stopp, flott, kol och son. Om ljudets skrivsätt säger Tiällmann, efter att ha nämnt att polska bokstäver har genomdragna korsstreck och accenter, att ingen vet vad som i framtiden kommer att befinnas nödvändigt i svenskan för ljudet mellan o och å

Jesper Swedberg

Jesper Swedberg skrev 1716 att

[e]tt liud är ännu hos oss Swenska emellan o & å, som ingen bokstaf har… Ther o intet lyder som o, ei heller aldeles som å, vtan mitt emellan.” (Ett ljud är ännu hos oss svenskar mellan o och å, som ingen bokstav har… Där o inte låter som o, ej heller alldeles som å, utan mitt emellan.)

Han menar dock att

då ”språket nu mera är fast stellt, är, som jag håller före, fåfengt at vpdichta, införa eller påleggia någon bokstaf.” (eftersom språket numera är fastställt, är det, som jag håller före, fåfängt att uppdikta, införa eller pålägga någon bokstav.)

Johan Ihre

År 1745 kallade språkforskaren Johan Ihre tionde vokalen

ett mellanläte, enkannerligen mellan o och å, hwilken skillnad i många Swea rikes landsorter i akt tages. (ett mellanläte, enkannerligen mellan o och å, vilken skillnad i många av Sveriges landsorter iakttas.)

Han menade att en bokstav för detta ljud fattades, men avstod från att råda till alfabetets utökande.

Sven Hof

Sven Hof kallade 1753 ô‑ljudet ”mörkt o” i sin bok Swänska Språkets Rätta Skrifsätt om svenska språkets stavning. I sin latinskspråkiga monografi om västgötsk dialekt från 1772 kallade han ljudet ”o obscurum” (mörkt o).. Hof utförde en analys med minimala par, varest han skilde på (häst)hov, (fiske)håv, och (kunga)hòv. Grafemet ⟨ò⟩ för ô‑ljudet använde Hof själv (”för min räkning”) grafemet ⟨ò⟩ i sin bok från 1753. I sin dialektbeskrivning från 1772 använde Sven Hof däremot tecknet ⟨ô⟩.

Sven Hof skrev 1753 att

[s]ärskilt betecknande, antingen med en eller twänne bokstäfwer … är i Swänska språkets skrifwande nödigt.” (särskilt betecknande, antingen med en eller två bokstäver … är i svenska språkets skrivande nödvändigt.)

Han angav två skäl. För det första användes detta ”liudämne … i de fläste och bäste talarter”, det vill säga detta ljud fanns i de flesta och bästa svenska språkliga varieteterna. (Några årtionden senare (1772) uppger dock Hof att ljudet ersätts av å (IPA /o/) bland upplänningar, sörmlänningar och östgötar, och bland dem som önskar tala mer elegant, särskilt vid långt vokalljud.)

För det andra behövs, enligt Hof, en beteckning (en bokstav eller flera hoptagna bokstäver) för att skilja ljudet från de ”ljudämnen” som är mest lika, som skrivs ⟨o⟩ respektive ⟨å⟩, (fonemen IPA /u/ och /o/). En reform skulle ske genom ”de skrifwandes fria antagande” av en beteckning för ljudet.

Sven Hof misströstar slutligen om att man skulle kunna ”bringa till allmänt wedertagande” hans nya grafem ⟨ò⟩. Hof överväger, liksom Samuel Columbus, digrafen ⟨oh⟩ såsom ”ei otiänligit att antaga”, eftersom det ”af många brukeligit warit” att skriva digrafen i ord som kohl och hohl. Som ett stavsätt som något mer liknar dåvarande bruk föreslår Hof att konsekvent skriva kort ljud med ⟨o⟩ (folk, moln) och långt ljud med ⟨å⟩. En olägenhet vore, enligt Hof, att ord som ond då skreves, som skulle de läsas med ⟨ò⟩ eller ⟨oh⟩, enligt Hofs beteckningssätt.

Johan Bure

Johan Bure (1568–1653) har kallats den svenska grammatikens fader, och den som först gjort fonetiska observationer om svenskan. Men i hans skrifter finns inga säkra tecken på att han iakttagit skillnaden mellan ô och å. Han anför ett ordpar kohl (carbo, kol) och kåhl (caulis, kål), men som ett exempel på skillnad i kvantitet (längd); Hjalmar Linder ifrågasätter, huruvida Bure iakttagit en kvalitetsskillnad. Bure ger kohl, bohr som exempel på ”o obscurum”, och nämner ett ljud ”medium inter å et u” (mellan å och u) men det är enligt Linder ej möjligt att säkert tolka Bures uttalanden och skrivsätt.

Sammanfattning av uttalanden om ô‑ljudet 1678–1772

Förvetenskapliga uttalanden of fonologiska förhållanden

Columbus, Aurivillius, Tiällmann, Swedberg, Ihre och Hof identifierade en vokal, som ej hade en motsvarighet i alfabetets nio vokalgrafem. Columbus, Aurivillius, Tiällmann, och Ihre anför enkla minimal par, och Hof anför en mer kvalificerad analys, varest – med nutida terminologi – fonemen IPA /u/, /o/, /ø/ och /ɞ/ kontrasteras. Författarnas exempel visar, att de behandlar ô‑ljudet.

Geografisk utbredning av ô‑ljudet

Vad gäller ô‑ljudets förekomst, anger beskrivningarna av Columbus, Aurivillius, Tiällmann och Swedberg inget annat än ô-ljudet finns i språkområdet, utan angivna geografiska begränsningar. Ihre uppger att det finns i ”många” svenska språkliga varieteter, och Hof använder 1753 värdeomdömet ”de flesta och bästa”, men uppger 1772 att å‑ljudet (IPA /o/) vinner spridning bland dem som vill tala bättre, och är .

Ortografiska rekommendationer och tillfälliga beteckningar

Nils Tiällmann menade att framtiden finge utvisa, huruvida svensktalande skulle finna ett nytt skrivtecken nödvändigt. Columbus, Aurivillius, Swedberg, Ihre och Hof menade att i princip skulle en ny bokstav eller annat beteckningssätt behövas. De tre sistnämnda menar, att konservatism lade hinder i vägen för detta.

Columbus överger utan motivering idén om en ny bokstav för ô-ljudet, och föreslår digrafen ⟨oh⟩, vilket även Hof menade vore en möjlighet. Ericus Aurivillius använde tecknet ⟨ó⟩, och Hof ⟨ò⟩ för eget bruk, snarare än som reformförslag. Hof använde dessutom ⟨ô⟩ i beskrivningar av dialekt.

Tionde vokalens nedgång

Svenska Akademiens avgörande

Sådant var läget, när Svenska Akademien bildades med kungligt uppdrag att stadga svenska skrivsättet. Så skedde i Afhandling om svenska stafsättet från 1801. Afhandling om svenska stafsättet saknar författarnamn, men är ett verk av Carl Gustaf af Leopold. I Akademiens genomgång av tidigare forskning prisas Sven Hof och särskilt Johan Ihre som framstående auktoriteter. Akademien (Leopold) berör ô-ljudet, och noterar att Johan Ihre och Sven Hof menade att en bokstav för ”en vocal, hvars ljud är mellan o och å” enligt Ihre ”fattades” och enligt Hof ”vore oundgänglig”.

Akademien (Leopold) menade dock att det vore obehövligt att utmärka tionde fonemet i stavning. Leopold tolkar Ihres ock Hofs skrifter som förslag om bokstäver, och nämner ej digrafen ⟨oh⟩, som fanns (för vokallängd) i 1734 års lag. Leopold anförde det preskriptiva argumentet att ett nio-vokalsystem tillhör bättre språk. Han skrev att

den omtalte vokalen så mycket mindre synes behöfva ett eget tecken, som detta blandade ljud af o och å nu mera från det bättre talet alldeles försvunnit.

I Afhandling om svenska stafsättet framhåller Akademien (Leopold), att ”hon, vid sina öfverläggningar och beslut, alltid haft uppmärksamheten häftad vid” tre principer, varav den första vore ”Att icke ändra, hvad bruket stadgat”. Det ”blandade” ljud, som inte tillhörde det ”bättre talet” hade inga utsikter att tilldelas ett grafem.

Leopolds preskriptiva omdöme och hans stavningsregler avgjorde slutgiltigt ô‑ljudets ställning som icke skriftspråkligt ljud, och påskyndade dess nedgång som regionalt standardspråkligt ljud och dialektfonem. Redan 1836 redogjorde Svensk språklära, utgifven af Svenska Akademien för svenska språket, utan att omnämna detta ljud, trots att det fortfarande fanns i modersmålet hos en stor del av de svensktalande.

Orsakerna till tionde vokalens nedgång

Under nysvensk tid sker bara en förändring av långvokalsystemet: ô‑ljudets nedgång. Ljudet börjar uppfattas som vulgärt och dialektalt och, ersättas av å‑ljud. Gertrud Pettersson menar, att Akademiens uttalande är ett ”tydligt bevis” på denna värdering om vad som är bättre och sämre svenska.

Akademiens (Leopolds) ställningstagande stämmer med Sven Hofs observationer. Hof skrev, tre årtionden före Afhandling om svenska stafsättet, att en stor minoritet, som omfattade de flesta i Sveriges centrala landskap, inte hade ô‑ljudet, och han beskrev deskriptivt att bortläggande av tionde vokalen gav social prestige. Akademien uttrycker, till skillnad från tidigare författare i ämnet, sitt preskriptiva gillande av den fonologiska förändringen.

Utbredningsområdets minskning

Av Sven Hofs och Svenska Akademiens (Leopolds) uttalanden framgår, att vissa svenska språkvarieteter genomgått ett sammanfall av fonemen /å/ och /ô/ (IPA /o/ och /ɞ/). Detta kan ha skett spontant eftersom fonemen /å/ och /ô/ (IPA /o/ och /ɞ/) låg nära varandra, särskilt i till Stockholm angränsande delar av Sörmland och Uppland. I södra Sörmland har uttalen gôtt, kôl och rôg (råg) funnits under folkmålsuppteckningarnas tid (1800‐ och 1900‑talen), medan norra Sörmland hade sammanfall med å‑ljudet. Med Ulf Telemans ord har ”prestigedialekterna” haft sammanfall av ô‑ljud ovh å‑ljud.

Leopolds uttalande brukar tolkas så att ô‑fonemet är borta ur den bildade klassens uttal i Stockholm vid slutet av 1700-talet.

I några regioner fortsatte dock personer som ansågs ha ett ”bildat” talspråk att skilja fonemen /å/ och /ô/ (IPA /o/ och /ɞ/) under ytterligare ett århundrade. Men sammanfallet fullbordades i standardsvenskan med 1800‐talets utgång. Språkforskaren Elias Wessén beskriver förändringen i vokalsystemet med orden att det ”uppsvenska uttalet med rent å‑ljud höll på att vinna terräng … Det ö‑haltiga å‑ljudet har alltmer börjat betraktas som dialektalt eller vulgärt”.

Framväxande intresse för ô‑ljudet

Från slutet av 1800‐talet och på 1900‐talet visade svenska språkvetare och enskilda hembygdsvänner ett intresse för ô‑ljudet som ett språkhistoriskt fenomen och som en del av beskrivningen av svenska folkmål. Det fanns dock inget staligt intresse för att bevara denna del av modersmålet. Folkmålsforskaren Julius Swenning slog larm om att folkmålen dels var stadda i försvinnande, dels att helt otillräckliga offentliga medel avsattes för deras upptecknande.

I andra nordiska språk

Samma utveckling som i svenska skedde i norska språkliga varieteter. I norska uppkom också tionde vokalen, och blev sedan socialt stigmatiserande. I moderna norska dialekter har dock ord med flera andra stamvokaler än fornnorskt kort /o/ utvecklat vokalen IPA /ɞ/. I danska språkliga varieteter uppstod inte tionde vokalen.

Tionde vokalens inverkan på standardsvenskan

Det tidigare existerande vokalfonemet har två kvarblivande verkningar på standardnusvenskan. För det första har ett antal ord överförts från gruppen som har skrivtecknet ⟨o⟩ i stammen till gruppen som skrivs med ⟨å⟩. Detta har skapat en skillnad mellan standardsvenska och dess östnordiska systerspråk, de danska språkliga varieteterna. På standarddanska heter det et tog (ett tåg) och en pose (en påse).

För det andra har fonemet IPA /o/ – å‑ljudet – fått två stavningar i standardsvenska: ⟨å⟩ och ⟨o⟩ som i en håv och ett hov.

Det standardnusvenska å‑ljudet (IPA /o/) har två ursprung:

1. ord som hade /a/ i fornspråket; de stavas nu med ⟨å⟩
2. ord som hade /o/ i fornspråket; de stavas nu med ⟨å⟩ eller ⟨o⟩

Ett stort antal av de ord som ursprungligen hade kort fornsvenskt /o/ stavas idag med ⟨å⟩. Denna grupp inbegriper vanliga ord som båge, spår, hål, påse och råtta. Andra ord har behållit sitt ⟨o⟩, som visar att ursprunget var det korta fornsvenska /o/. Denna grupp inbegriper son, lova, sova och komma. Det standardsvenska fonemet /å/, både kort och långt, har därför fått två stavningar, ⟨å⟩ och ⟨o⟩. Denna oregelbundenhet i stavningen är enda spåret av det tionde vokalfonemet i nutida standardsvenska som är uppenbart från ett synkront perspektiv.

Denna tabell visar hur de ovan behandlade fornsvenska vokalerna utvecklats, och hur antalet fonem först ökat och sedan minskat:

Fornsvenska	Nysvenska	Överlevt till standardnusvenska?	Exempel
långt a	långt å IPA /oː/	Ja	fornsvenska har, nysvenska hår
	kort å IPA /ɔ/	Ja	fornsvenska atta, nysvenska åtta
kort a	långt a IPA /ɑː/	Ja	fornsvenska sak, nysvenska sak
	kort a IPA /a/	Ja	fornsvenska land, nysvenska land
långt o	långt o IPA /uː/	Ja	fornsvenska bok, nysvenska bok
	kort o IPA /ʊ/	Ja	fornsvenska domare, nysvenska domare
kort o	långt ô IPA /ɞː/	Nej	fornsvenska spor, nysvenska spôr, standardnusvenska spår
	kort ô IPA /ɞ/	Nej	fornsvenska rotta, nysvenska rôtta, standardnusvenska råtta
Anmärkning till tabellen: I fornsvenska fanns stavelser där en lång vokal följdes av en lång konsonant. I ordet atta var det första a:et långt. En annan stavelsetyp i fornsvenska var kort vokal följd av kort konsonant, som i sak. Dessa två stavelsetyper kallas ”överlång stavelse” och ”kort stavelse”. De finns inte i standardnusvenska; därför säger man åtta med kort å och sak med långt a i standardnusvenska.

Orden på de två sista raderna (spår, råtta) har i standardnusvenskan fått samma vokalljud som orden på de två första raderna (hår, åtta), men inte skulle ha fått det, om inte fonemet /ô/ (IPA /ɞ/) hade försvunnit genom en kombination av spontant fonemsammanfall och social stigmatisering av fonemet.

Oregelbunden stavning är ett arv från systemet med tio vokalfonem. De två sista tabellraderna skulle ha kunna haft dessa exempelord:

Fornsvenska	Nysvenska	Överlevt till standardnusvenska?	Exempel
kort o	långt ô IPA /ɞː/	Nej	fornsvenska son, nysvenska sôn, standardnusvenska son
	kort ô IPA /ɞ/	Nej	fornsvenska komma, nysvenska kômma, standardnusvenska komma

Om man väjer exempelorden son och komma visas samma process – uttalet i standardsvenska har blivit å‑ljud – men stavningen är frusen på ett medeltida stadium: de medeltida stavningarna ⟨son⟩ och ⟨komma⟩ uttalas ”sån” och ”kåmma”.

Ändring av antal vokaler visad som figur

Ovanstående tabeller kan åskådliggöras som en figur. Åtta ursprungliga vokaler tio nysvenska vokaler.

Sedan reducerades de tio nysvenska vokalerna:

a e i o ɞ u y å ä ö

till nio i standardnusvenska:

a e i o u y å ä ö

Vokalklyvning och vokalsammanfall i svenska

Figuren visar hur fornsvenskans vokaler ökade med två (från åtta till tio) i nysvenska genom att två av vokalerna delades till fyra, och sedan minskade vokalerna med en (från tio till nio) i standardnusvenska genom att tionde vokalen sammanföll med /å/. I figuren står tecknet ⟨o⟩ för å‑ljud (IPA /o/) i fornsvenska, men o‑ljud (IPA /u/) i standardnusvenska.

Möjlig roll i vokalskiftet i yngre fornsvenska

En viktig föreslagen påverkan på svenska språket vore att uppkomsten av ô‑ljudet bidroge till vokalskiftet i yngre fornsvenska (och i norska). Enligt Stig Eliassons hypotes skulle den långa varianten av /ɞ/ (låt ô‑ljud) ha orsakat att yngre fornsvenskt /ɔː/ (långt öppet å‑ljud) höjdes i vokalrymden. Ljudet /ɔː/ antas ha uppkommit ur långt fornsvenskt /a/ (aː i Vokalfyrsiding 3. Detta fonems rörelse uppåt skulle, enligt Stig Eliasson, ha förstärkts av en ”push” från ô-ljudet. Ô‑ljudet skulle ha förstärkt dynamiken i den push chain som vokalskiftet är, genom att höja det nya svenska å‑ljudet (som finns i år), så att det nya svenska å‑ljudet dreve det fornsvenska ”å‑ljudet” (stavat ⟨o⟩ visat som (oː i figuren) upp till /uː/ (som i bok, ett ord som behåller fornsvensk stavning). Därefter sammanfölle nysvenska /ɞ/ med /o/ (å‑ljudet) i standardsvenska genom sociolingvistisk stigmatisering, enligt hypotesen.

Vokalfyrsiding 3.Det nya vokalljudet kan ha förstärkt vokalskiftet i yngre fornsvenska.Färger enligt ovan. Dubblering av vokaler i magenta och svart betyder att en gammal vokal (magenta) funnits och förskjutits, och att ett fonem förskjutits till samma position i vokalrymden.

Första steget vore enligt Eliasson att gammalt kort o (visat som o) bleve kort ɞ (tjock svart pil), som i vissa ord bleve långt ɞː (blå pil). Existensen av långt ɞː påverkade långt ɔː (T‑formad liggande symbol) så att långt ɔː höjdes (röd pil). Detta gåve enligt Stig Eliasson skjuts åt vokalskiftet, som visas med svarta smala pilar.

Samlad bild av ô‑ljudets uppkomst och inverkan på vokalskiftet

Vokalfyrsiding 4. Samlad bild av ô‑ljudets

Enligt den vedertagna förklaringen av uppkomsten av kort ɞ och Stig Eliassons hypotes, skulle en cirkelformad kedja av förskjutningar och påverkan ha skett enligt Vokalfyrsiding 4:

1. gammalt långt a‑ljud höjdes till ɔː (aː → ɔː), som
2. i vissa ord förkortades till ɔ (purpurfärgad tjock pil), som
3. påverkade gammal kort o till att
4. förskjutas till ɞ (tjock svart pil), som
5. i vissa ord förlängdes till ɞː (tjock blå pil), som
6. påverkade det nya långa å‑ljudet till att höjas, ɔː ➞ oː, som
7. påverkade det gamla långa å‑ljudet till att höjas, oː → uː.

Bara två av vokalskiftets tre skiften visas i Vokalfyrsiding 4. Steg 3 nämns av Gertrud Petterson som en påverkan, medan Stig Eliasson nämner steg fyra som en sänkning, utan att ange en orsak enligt steg 3 (eller någon annan orsak).

Nuvarande status och framtidsutsikter

I Sverige finns negativa stereotyper om vissa dialekter. Attityder mot dialekter från västra Sverige är dock mer positiva än attityder mot till exempel sydsvenska dialekter. Tionde vokalen finns i västra Sverige. Ô‑ljudet ses ofta till ett kännetecken på lantligt ursprung i Västergötland och används för komisk effekt. I spontant tal bland unga människor (skolelver) lever tionde vokalen på 2010‐talet i Västergötland och Värmland.

Göteborgska

Betydande livskraft har tionde vokalen som identitetsmarkör (”embelmatiskt språkbruk”) i Göteborg (gôrgôtt, tjôta). Situationen i en stadsdialekt skiljer sig något från folkmål på landsbygden. De språkliga varieteter som tillsammans utgör stadsmålet i Göteborg har uppkommit genom en dialektblandning av språkdrag främst från Västergötland, Bohuslän och Halland. Många av inflyttarnas språkliga drag blev inte en del av det ursprungliga stadsmålet. Ett exempel är att det numera emblematiska göteborgska uttalet gött (gôtt). Till skillnad från uttalet i de flesta landsmål var det vanligaste uttalet av gott i äldre göteborgska gått, inte gött. Andra skillnader mot omgivande folkmål är att i Göteborgs stadsmål uppträder ô‑ljudet i strid mot ords etymologi i vissa ord, varest andra mål i regel har allofoner av /ö/ eller fonemet /å/ (av fornsvenskt /a/). Sådana ord är göteborgska smôr, grôt, som har allofoner av /ö/ i andra mål, och uttal som hôlla (hålla) och slô (slå), trots fornsvenskt /a/; uttalen med 'ô' för fornsvenskt /a/ i dessa ord finns även i granndialekter. Där finns större utrymme för individuell variation i de göteborgska varieteterna, så att ord som regelbundet uttalas med ô i västliga folkmål (som lôva) har ett mer vacklande uttal i göteborgska.

Trots dessa skillnader kan ”göteborgskans tionde vokal” visas ha fonemstatus snarare än att vara ett marginellt fonem, och den är samma vokal (fonem) som i västsvenska dialekter, och har i stort och strukturellt sett uppkommit ur kort /o/, liksom i andra dialekter.

Lars-Gunnar Andersson sammanfattat göteborgskans framtid med att ”uttalet består, grammatiken förgår”. Fonemet /ô/ kan därför antas överleva, i förening med emblematiska ord som knôkat och gött. I svenskan har dock alltfler talare av ungdomsspråk och stadsspråk ett öppet uttal av fonemet /ö/ i alla ställningar. Finge det generella öppna uttalet av fonemet /ø/ fäste i en göteborgskan, försvunne ô‑ljudet som ett tionde vokalfonem i dialekten.

Alingsås

I en undersökning bland gymnasieelever i Alingsåstrakten, publicerad 2004, befanns att ô‑ljud, i betydelsen öppet ö i andra ställningar än före /r/, var ganska fåtaliga, både i ord med ursprungligt kort /o/ och i andra ord. I Alingsåstraktens ungdomsspråk kan ô‑ljudet ha setts som en negativt laddad dialektmarkör, vilket kan förklara att det inlånade göteborgska tjöta hade något fler belägg men [ø:] än med [œ:].

Lista över ord med ô‑ljud (urval)

Följande nysvenska ord uttalas eller har uttalats med ô‑ljud i svenska eller nordiska språkliga varieteter. Listan är endast ett urval.

Långt vokalljud i standardnusvenska

Ord som nu stavas med ⟨o⟩

Arboga, dov, honung, kol, Kolmården konung, kove (litet rum), lov, lova, son, sova

Ord som nu stavas med ⟨å⟩

bråte, båda (verbet, inte betydelsen ”bägge”), uppbåda, både (grund strax under vattenytan), båge, bål (kropp, inte eld), bål‑ (adjektiv, i ”bålgeting”, ”bålstor”), dån, fågel, fåle, (plog)fåra, hål, håg (inklusive komma ihåg), knåda, (vid)låda, (elds)låga, mån (substantiv och adjektiv), månde, odåga, påse, råg, skåda, skåra, spår, tråda (mindre vanligt verb), tråg, tåg, tåla

Kort vokalljud i standardnusvenska

Ord som nu stavas med ⟨o⟩

botten, blotta (sig), brodd, golv, folk, gosse, gott, hoppa, komma, korg, kors, lock, morgon, mossa, mosse, rost, skotta, solka, soppa, stork, tolk, torka, torp, torr

Ord som nu stavas med ⟨å⟩

råtta

Folkmålsord

tôtte (tyckte)

Fomenbegreppet

Den första frågan är, vad som menas med att en språklig varietet – en dialekt eller ett språk – har ett visst antal vokaler eller vokalfonem. Det enklaste svaret är att antalet vokalfonem är lika med antalet skrivtecken för vokaler som fordras för att orden skall kunna stavas entydigt och inget ord skall kunna förväxlas med ett annat. Standardsvenska (men inte engelska) har ett fungerande fonematiskt skrivsätt för vokaler, eftersom standardsvenska har nio vokalfonem och nio vokalbokstäver. Vi bortser från enstaka oregelbundenheter som att son uttalas sån på standardsvenska.

Detta betyder inte att standardsvenska bara har nio vokalljud som vi kan höra skillnad på. I de vanligaste formerna av standardsvenska är uttalet av bokstaven ö mycket olika i orden dö och dör. (Sedan omkring 2000 ökar antalet svensktalande som inte kvar den uttalsskillnaden mellan två varianter av ö‑ljudet.)

(Man kan höra de två ö‑ljuden genom att klicka här. )

Orsaken till att svensktalande inte behövt två bokstäver för de två ljuden är att det finns en undantagslös regel för när de två varianterna (allofonerna) används: öppet ö före r (som i dör), slutet ö i alla andra ställningar.

Om det inte finns en sådan begränsande regel för att ett ljud bara kan finnas i en viss omgivning i ord, måste man ha ett tecken för ljudet i en god rättstavning. Dialekter i Sverige skrivs ofta med extrabokstaven ô, eftersom det i dialekterna finns ett tionde vokalljud som kan påträffas omgiven av olika konsonantljud, på samma som de nio standardsvenska vokalerna påträffas omgivna av alla olika konsonantljud. I ett dialektord som sôva (standardsvenska sova) behövs en extra bokstav. Om man använde till exempel ö bleve det ingen skillnad mellan detta ord och ordet söva (göra så att någon sover).

Den tionde vokalen i svenska uppfattas ofta som ”ett slags ö‑ljud”. Men vokaler kan vara olika fonem även om de ligger nära varandra i uttal. Det avgörande testet är det strukturella testet att man behöver skilda bokstäver i en god rättstavning som uppfattas som uttalsenlig.

Detaljerad förklaring av fonembegreppet

Full förståelse av fonembegreppet fordras för att tillgodogöra sig denna artikel. Antalet vokalfonem i en svensk språklig varietet bestäms med minimala ordpar. Antalet vokalfonem är lika med antalet gånger som man kan ändra betydelsen av ord genom att endast byta ut vokalen i riktiga ord mot en annan vokal, som man inte tidigare påvisat vara ett vokalfonem. Man måste alltså genom stegvisa jämförelser visa att varje vokal är ett annat fonem än varje annan vokal, så att gruppen påvisade vokalfonem växer tills man inte kan finna fler fonem.

Vi gör tankexeperimentet att standardsvenska inte är undersökt tidigare, och vi börjar skriva svenska med det vanliga alfabetet. Vi börjar från noll och observerar att i standardsvenska finns ett a‑ljud och ett e‑ljud. Ordparet rasa–resa i standardsvenska visar att /a/ och /e/ är standardsvenska vokalfonem, så vi har nu påvisat två vokalfonem genom vokalbytet rasa till resa. Sedan visar vi med de sex orden rasa–resa–risa–rosa (berömma)–rusa–rysa att där finns sex fonem: /a e i o u y/. (Att skriva sex ord i en följd är bara ett kortare sätt att visa att de kan bilda 15 minimala ordpar sammanlagt, så att varje vokal bevisas vara ett annat fonem än varje annan vokal i gruppen.) Den delvis överlappande gruppen len–lin–lån–län–lön visar att de tre fonemen /å ä ö/ är skilda från /e/ och /i/. Ytterligare ordpar som bal–bål visar att alla nio standardsvenska vokaler är fonem, men vi utelämnar dessa triviala steg.

När det finns en tionde vokal, ô, är det avgörande beviset inte hur vokalen låter – uttal kan skifta – utan att minimala ordpar kan uppletas med alla andra nio vokaler. I den språkliga varieteten göteborgska, som har orden sôva (att inte vara vaken, sova), lôva (försäkra, lova), lôsa (dra benen efter sig) och dôna (föra oväsen) kan man visa att /ô/ är ett fonem genom att jämföra med de nio vokalerna som göteborgska har gemensam med standardsvenska:

• sôva–söva (göra så att någon sover)
• lôva–leva–lava–luva
• lôsa–lysa–lisa–låsa–läsa
• dôna– dona (pyssla, arbeta)

Ovanstående förutsätter det triviala steget att de nio fonemen /a e i o u y å ä ö/ också påvisas vara fonem i göteborgska genom parvis jämförelser. Fastställande av vokalfonem i en språklig varietet kan liknas vid en alla möter alla‑turnering; för att visa att en språklig varietet har nio vokaler behövs 36 möten (matcher), för tio vokaler behövs 45 matcher.

Som sagt ovan har många svensktalande ett ljud som låter som de vanligaste uttalen av ô‑fonemet: de har ett öppet ö före r i ord som hör, dör (men inte i hö, dö). Men om de personerna inte har ord som sôva, lôva eller liknande, har de inte ett tionde fonem. De kan inte ändra betydelsen av ord som hör och dör genom att byta ut endast vokalen mot ett slutet ö‑ljud; för att göra ett annat ord måste de byta ut två ljud: hör–hök; dör–död – både vokalen och ett konsonantfonem. Dessa talares slutna och öppna ö‑ljud är blott allofoner (varianter) av deras ö‑fonem.

Ett fenomen som sprider sig är att svensktalande bara har ett öppet ö‑ljud, som kan låta ungefär som vissa dialekttalares sätt att säga fonemet /ô/, och inget slutet ö‑ljud. Men dessa svensktalande med öppet ö‑ljud har inte heller det tionde fonemet, eftersom de inte kan uppvisa minimala ordpar som påvisar en tionde vokal. Fonologi är en strukturell teori, och påståendet om tio vokaler i vissa varieteter i svenska bygger på att antalet vokaler visas vara tio, inte nödvändigtvis på hur enskilda vokaler låter hos en talare. En talare med nio vokaler har inte den tionde vokalen, även om talaren uttalar sitt ö‑ljud så som en tio‑vokalstalande svensk uttalar sitt fonem /ô/. Ett fonem definieras av sin plats i strukturen och möjligen av sin historia, inte nödvändigtvis av sin fonetiska ljudkvalitet.

Förhållandet mellan fonetik och fonologi är komplext. Fonem ges namn, och dessutom ges de symboler som egentligen syftar på hur fonemet kan uttalas (realiseras) fonetiskt sett. Om fonemet har uttalsvarianter (allofoner) väljer man en allofon när man väljer symbol för fonemet. Ett exempel är a‑ljudet. De flesta svensktalande har varianter av a‑ljudet. Man hämtar en symbol för ett a‑ljud från fonetiska alfabetet, men sätter den inom snedstreck – /a/ – för att visa att man menar ett fonem, inte en fonetisk ljuduppteckning (fonetisk transkription använder hakparenteser, [ ]). (Den fonetiska symbolen [a] motsvarar närmast det öppna, korta standardsvenska a‑ljudet, men av tradition betecknar man hela a‑fonement med /a/.)

Där finns svenskar som talar standardsvenska med ett regionalt uttal, me de fortfarande den standardsvenska fonemuppsättningen. En malmöit som talar en lokal variant av standardsvenska säger kanske ”Haur du sitt Malme haur du sitt varden” (Har du sett Malmö har du sett världen). Den personen har inte ett annat fonem än det standardsvenska /a/‑fonemet, men realiserar den långa allofonen (varianten) av /a/ på ett annat sätt, som [au]. På samma sätt har standardsvensktalande som talar med statusuttalet Lidingö-i inte ett extra fonem och de har ingen egen fonologi, bara ett eget uttal av /i/‑fonemet.

En annan viktig detalj är att likheten mellan å ena sidan Internationella fonetiska alfabetets symboler (som används i både fonetik och fonologi) och å andra sidan det vanliga alfabetet beror på att fonetiker/fonologer valt IPA‑symboler som är lätta att komma ihåg, men att det inte finns något annat samband mellan IPA och vanliga alfabetet. Om vi skriver ”svenska har ett ö‑ljud” så använder vi alfabetets tecken för lättfattlighetens skull; det vanliga alfabetet fungerar ofta ganska bra som fonematisk skrift. Men vetenskapligt skulle vi säga att ”svenska har ett fonem /ø/”.

Flera olika svenska dialekter avhandlas i denna artikel eftersom dessa språkliga varieteter kan sägas tillhöra samma språk; stockholmska och göteborgska har obetydligt Abstand (talspråkligt avstånd). Därför kan de sägas ha varianter av samma fonologi; närheten mellan många olika dialekter gör det möjligt att tala om ett fonologiskt system för svenskan som helhet.

Sammanfattningsvis är den viktigaste lingvistiska teoretiska punkten att många svensktalande som har nio vokaler kan uttala ett ljud (ö i dör till exempel) som fonetiskt låter ungefär som vissa dialekters tionde vokal ô, men det är hos niovokalstalarna en variant (allofon) av en av de nio vokalerna, och därför inte ett tionde vokalfonem.

Exkurs: Första användning av benämningen ”tionde vokalen”

Sven Hof kallade ô‑ljudet den ”tijonde sielflydningen” redan 1753. ”Sielflydning” (självlydning) var Hofs ord för ”vokal”. Men det var en slump att hans benämning liknar Einar Haugens karakteristik av ljudet som en ”tionde vokal”. Sven Hof gjorde en lista på tolv vokalkvaliteter han kunde urskilja; med moderna begrepp är listan tolv fonetiska kvaliteter. Med moderna IPA‐tecken var Hofs tolv vokalljud dessa:

1. ”a”, de flesta exempelord i nusvenska med långt /a/
2. ”mörkt” a, de flesta exempelord i nysvenska med kort /a/ (Hofs beteckning: à)
3. fonemet /ɛ/
4. fonemet /e/
5. fonemet /i/
6. fonemet /y/
7. fonemet /ø/ (Hof beteckning: ò)
8. den långa allofonen av fonemet /ʉ/
9. den korta allofonen av fonemet /ʉ/ (Hof beteckning: ou)
10. ô‑ljudet /ɞ/
11. fonemet /o/
12. fonemet /u/

Uppräkningen är i viss mån systematisk. Efter /a/ nämner han först främre vokaler (i stort sett med öppna vokaler före slutna), sedan den centrala vokalen /ɞ/, och sist bakre vokaler (öppen först och sluten sist).

Man märke att Sven Hof visar en intuitiv uppfattning om allfoni, när han föreslår att ”afdraga” vokal nummer 2 (kort a) och vokal nummer 9 (kort u) i listan ovan:

När man nu afdrager de twänne sielflydingarna à och ou, såsom onödiga […] så blifwa tijo öfrige, hwilke i ett rätt Swänskt tal […] ej kunna umbäras.

Hans motivering är att kort a och kort u är lika långt a och långt u, med moderna begrepp allofoner av a‐ och u‑fonemen. Hof uppfattning om vokalernas antal i svenskt ”tal” till tio föregriper den moderna analysen om tio vokalfonem var nysvenska, före ô-ljudets sammanfall med å‑ljudet i större delen av språkområdet.